Ulvskog vs Timbuktu blev politik och kultur
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På Lava i Stockholm, Kulturhusets scen för ung och oetablerad kultur, möter kulturminister Marita Ulvskog hip- hop-artisten Jason Diakité, mer känd som Timbuktu. Trots att kvällssolen strilar in mellan gardinerna är lokalen fylld av unga människor. Ändå vill varken kulturministern eller hiphop-ambassadören erkänna sin makt.
– Jag har formell makt. Men den dagen jag slutar som politiker är jag lika maktlös som alla andra, säger Marita Ulvskog och vippar med foten i skon.
– Jag har makt över mig själv. Det räcker, säger Timbuktu och lutar sig bakåt i fåtöljen.
De är uppenbart rädda att bli betraktade som etablissemang. Att kicka underifrån är alltid skönare och mer legitimt. Men samtalet rör sig ändå runt samhällsförändring. Kultur som radikalitet, påverkan och kamp. Envisa drömmar om något annat.
”Jag skulle vilja vara mer radikal”, säger Marita Ulvskog. ”Det är som jag”, svarar Timbuktu.
Hon, som blivit socialdemokratisk minister, talar om valet mellan att vara så radikal det någonsin går – och att hamna i utanförskap.
Eller att byta radikaliteten i pragmatism och försöka förändra inifrån. Han, som i offentligheten propagerar för legaliserad marijuana, talar om risken att fega ur. Innan man säger sin åsikt gör man en riskbedömning. Bara ibland vågar man ta striden.
– Vad är kultur? frågar samtalsledaren Ali Fegan.
– Att vara olydig och att tänja på gränser. Att inte inordna sig och att därmed vara fri, svarar Marita Ulvskog.
– Kultur är att odla. Det mest naturliga man kan göra. Vad växer inom oss som människor? Hur ger vi uttryck för våra idéer och tankar? säger Timbuktu.
Gränsen mellan kultur och politik är hela tiden flytande. Marita Ulvskog hävdar att marknaden har större makt än politiken. Timbuktu replikerar snabbt: ”Och vem är det som har gett marknaden den makten?”
Han talar om reklamen i radio och tv som den största kulturförändraren. Allt kommersialiseras. Ulvskog svarar att hon äntligen, efter sex år, har lyckats hindra lokalradiofrekvenser från att säljas på auktion till högstbjudande.
Så normaliseras rollerna. Hon blir den ansvariga ministern, han blir radikalen i opposition. Mönstret blir ännu tydligare när publiken släpps in i debatten.
De kritiska frågorna haglar, men bara på kulturministern. Vad händer med samlingslokalerna? Varför får de etablerade kulturinstitutionerna 90 procent av det statliga kulturstödet? Måste ansökningsblanketterna vara så krångliga?
Kulturministern svarar i tjänsten. Blanketterna är visst inte krångliga. Men den som behöver hjälp att fylla i dem kan vända sig till Riksantikvarieämbetet eller Kulturrådet. Hon vill inte vara institutionskrossare: många av kulturinstitutionerna är nyfikna på ny kultur men vet inte hur de ska handskas med den.
Kulturarbetarna med opinionsmakt möter ministern med formell makt. Politiken visar sig lika viktig som vanligt.