Hösten 1962 då hela världen skulle gå under
Allhelgona. Överallt musik om den eviga vilan. Någon mer än jag som tänker på att det är precis fyrtio år sen hela världen höll på att hamna där?
Kubakrisen 1962.
I oktober upptäckte amerikanskt flyg att Sovjet i hemlighet installerat kärnvapenmissiler på ön, så nära amerikanska mål. President Kennedy pressades att slå till med alla vapen. Men Kennedy – ingen vanlig Bush-cowboy – höll sig till diplomati och flottblockad mot Kuba.
Jag hade just kommit tillbaka till Lund efter ett studentår i USA. Hade till och med trasslat mig över till Kuba en vecka och skickat hem researtiklar. De blev inte populära bland svenska Castro-anhängare.
De där höstdagarna satt vi i lilla Lund och låtsades galghumoristiska om världens undergång. Då drog ryssarna plötsligt tillbaka sina kärnvapen från Kuba, Kennedy hade vunnit, själv erbjöds jag min första fasta anställning i Stockholm.
Ett av mina första utlandsjobb blev att åka tillbaka till USA och skriva om mordet på Kennedy.
Tänker inte delta i ironiserandet över Thage G Petersons Palme-bok. Själv blev jag nästan rörd av den. Att man får skriva 400 sidor om vänskap i politiken.
Mycket kände jag igen från egen Palme-bevakning. På sidan 130 verkar det särskilt bekant. Det handlar om de ofta dåliga förbindelserna mellan Palme och dåvarande LO-ordföranden Gunnar Nilsson. Peterson skriver att Palme hördes säga: ”Kan jag lita på Gunnar Nilsson?”
Det citatet hade jag på sidan 36 i den Palme-bok som kom ut redan när han levde.
Jag hade mest fått mina uppgifter om spänningen Palme–Nilsson inifrån LO-huset. Den källan får man väl avslöja två årtionden efteråt. Men i Palme-gänget blev de nervösa för vad jag kunde ha hört hos LO och hur det avsnittet skulle se ut i boken.
Det gjordes agentartade försök att komma över min text innan den kom i tryck.
Ibland kunde man tro att det finns ett Sapo, en egen socialdemokratisk säkerhetstjänst.
Jag är kanske en sån som borde sakna Stenbeckarnas tidskrift Moderna Tider. Det skulle jag gjort om den blivit vad den lovat och satsat på långa genomarbetade reportage. Nu blev det de gamla vanliga långa debattinläggen, uppgraderade till essäer, av gamla vanliga Göran Rosenberg och hans bekanta.
En riktig reporter heter Gunnar Lindstedt. Mest känd som Trustor-avslöjare men på 80-talet var han på Metallarbetaren (numera under det grå namnet Dagens Arbete). I två hela nummer, från pärm till pärm, skrev Lindstedt om 1900-talet avspeglat i en bruksarbetarsläkt från Hallstahammar. Rena Per Anders Fogelström-eposet fast med new journalism-grepp. Just återutgivet i Lindstedts samling ”Glömskans tid”.
I ett efterord klagar han över att sådan journalistik tappat mark. En gång, för bara årtionden sen, var det svenska fackförbund som satsade på den och inte en excentrisk miljonär.
Jag kunde räknats in i sjuka Sverige denna höst. Ett fall för det socialdemokratiska vallöftet, gripet ur luften, att halvera sjuktalen. Ska de gå in på sjukhusen och säga åt varannan att ta sin säng och gå?
Jag skyller varken på arbets- eller privatlivet. Skulle bara göra om gamle president Reagans påstådda trick att hoppa i jeansen utan att använda händerna. Det blev en bruten mellantå.
Husläkaren ville inte ens titta utan skickade mig till sköterska som tejpade foten. Som om man var nån sorts Zlatan.
Tillkommer deppigheten när jag inte kunde gå mina mil eller hoppa i gympagruppen. Fötterna hade blivit min viktigaste kroppsdel.
En bekant i Oslo ringde och tröstade. Hon hade förresten fått besked från sjukhus att det inte är bröstcancer hon har. Då slutade jag gnälla.