Det är våra idéer om frihet som Putin hatar
På första maj kan vi minnas vad striden egentligen gäller
Boris var känd hbtq-aktivist i Ukraina innan kriget. Nu har han begärt förflyttning till östfronten.
Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Anders Österberg (S) som sitter i utrikesutskottet träffar honom vid en resa norr om Kiev, i de områden ryssarna tidigare ockuperade.
"Ryssarna tror säkert att jag är en gaynazi" säger Boris ironiskt.
Han har inga illusioner om vad en ny rysk ockupation skulle innebära för honom personligen. Det är inte bara ett territorium han försvarar. Och han tänker inte ge upp.
Bara drygt 100 mil från vår gräns.
Anders Österberg berättar om sin resa i senaste avsnittet av Aftonbladet ledares säkerhetspolitiska podcast Höjd beredskap. Han åkte till Ukraina för att skaffa sig en egen bild av läget och träffa dem det handlar om, soldater, lokalpolitiker och civila.
Hans slutsats är tydlig.
– Det första är ju att Ukraina måste kasta ut de ryska ockupanterna från sitt land och ansvar utkrävas för de enorma krigsbrotten. Sedan måste Ryssland avputinifieras, det finns i Ryssland idag ett stort stöd för kriget, säger Anders Österberg.
I dag firar arbetarerörelsen första maj. Det traditionella förstamajmärket har kompletterats med ett nytt – en solros i Ukrainas färger med texten "alla folks frihet".
På Norra bantorget i Stockholm håller Magdalena Andersson tal, så brukar socialdemokraternas partiordförande göra varje valår.
Men ingenting annat är som vanligt, Putins krig har ställt allt på huvudet.
I grunden är det samma urgamla konflikt – den starkes rätt eller allas rätt.
"Krig är oåterkalleliga" skrev Anna Lena Laurén i Hufvudstadsbladet då hon lämnade Moskva för Helsingfors när kriget bröt ut.
"Vi har ett hemland att återvända till som inte blivit invaderat".
Krig är verkligen oåterkalleliga. När morden, massvåldtäkterna, tortyren och det närmast industriella dödandet väl börjat finns ingen väg tillbaka. Ingen neutral plats att gömma sig på.
Nu har kriget pågått i över två månader och fem miljoner människor har flytt Ukraina. Migrationsverket räknar med att vi i år kommer att välkomna ungefär 80 000 av dem i Sverige. Det har vi erfarenhet av sedan tidigare.
Men precis som Anders Österberg konstaterar måste Ukraina vinna kriget, något annat alternativ finns inte för Europas säkerhet.
Ett segerrikt Ryssland skulle utan tvekan fortsätta expandera sin maktsfär. Putins generaler har redan pekat ut Moldavien som nästa mål.
Det ryska ultimatumet från december står fast står också fast. Moskva kräver en maktsfär i östra Europa med veto över försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige och Finland. Och hittills har hot från Kreml inte varit tomma hot.
Därför behöver väst fortsätta bidra med pengar och krigsmateriel så länge Ukraina behöver det. Försvarsindustrin i Sverige har redan gjort avgörande insatser, det var till stor del svenska ingenjörer på Saab som utvecklade de pansarvärnsvapen som stoppade den ryska offensiven i februari.
Men vi behöver även börja tänka på freden. Ukraina måste byggas upp igen och bjudas in i Europeiska unionen. Det kommer att bli vår generations största återuppbyggnadsprojekt och kräva insatser i nivå med Marshallplanen efter andra världskriget.
Slagordet på Socialdemokraternas solros har en lång historia inom arbetarrörelsen.
På SSU:s kursgård Bommersvik, i Södermanland, där de flesta av dagens ledande socialdemokrater fått sin politiska skolning, finns en jättelik muralmålning med texten "Alla folks frihet och hela världens fred".
Konstverket skapades av konstnären Ely Maoz från Chile 1978, fem år efter Pinochets militärkupp. Den gången handlade antiimperialistisk kamp om Sydamerika, några år dessförinnan om Vietnam.
Idag om Cherson, Butja och Mariupol.
Men i grunden är det samma urgamla konflikt – den starkes rätt eller allas rätt.
Stormakterna måste möta motstånd i sin vilja att styra och ställa över små länder och folk. För utan allas frihet blir det inte heller fred.
Vladimir Putin hatar dessa idéer, liksom alla imperialister före honom. För honom är makt och rätt samma sak. Kompromisser, lyhördhet och dialog är bara tecken på svaghet.
Anders Österberg är en av många västliga parlamentariker och ledare som de senaste veckorna rest till Ukraina. Flera av västs ambassader har öppnat igen i huvudstaden och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen liksom USA:s utrikesminister Antony Blinken har personligen mött Ukrainas president Volodymyr Zelenskij i Kiev.
Men det är det folkliga deltagandet som är viktigast. Det är bara så så stödet till Ukraina på sikt kan bäras upp.
Varje Tweet och varje solros är en insats i konflikten, varje protestaktion mot Ryssland liksom varje ukrainsk flagga på första maj.
Vladimir Putin är fast besluten att driva igenom sin idé om den starkes rätt. Genom hot och genom våld. Det vi ser i Ukraina är fortsättningen på samma ide som dominerat hans utrikespolitik sedan han blev president för drygt 20 år sedan.
Men det är inte slutet.
Så länge han sitter i Kreml är detta vad vi kan förvänta oss. Om vi vill ha fred är "avputinisering" enda lösningen.
I ljuset av Ukraina bleknar inrikespolitiken, kulturkriget och Ebba Busch senaste provokation. Verkligheten förändras snabbt och gamla sanningar ställs på huvudet.
Så är det i alla krig.
Jag vet inte om och när Boris kommer fram till östfronten. Men den ryska offensiven liksom de ryska hoten mot väst fortsätter.
Tyvärr tyder ingenting på att något slut på kriget skulle vara i sikte.
Men en sak tror jag vi kan säga med säkerhet – Ryssland vinner inte det här, Ukraina kommer att finnas kvar.
Ett enat folk kan inte besegras.
***
Lyssna på hela intervjun med Anders Österberg i podcasten Höjd beredskap: