Skaffa dig en badtunna, Magdalena Andersson
Socialdemokraterna bör lära av Fredrik Reinfeldt
Det går ett spöke genom veckans S-kongress i Göteborg – hon heter Nooshi Dadgostar.
Fråga valfri ledande socialdemokrat vad de tycker om detta spöke och de låter ungefär som Tintins gode vän kapten Haddock i Hergés Rackham den rödes skatt.
Fråga valfri gräsrot däremot och svaret blir ett annat.
Valet av nästa socialdemokratiska ledning är sedan länge klart, de stora elefanterna är överens och det finns inga motkandidater.
När Stefan Löfven vid sitt sommartal i augusti valde att meddela sin avgång kom det som en överraskning för de allra flesta. Men det var nog egentligen ett naturligt beslut. Att vinna ett tredje val på raken för Löfven hade varit nästan omöjligt.
Varken Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt klarade det.
”När min tid blir
skall jag ta min plats
på förligaste bänken
tills nästeman avlöser mig:
Då flyttas jag akteröver.”
Så skrev Gunnar Ekelöf i dikten Samothrake från 1945 och orden står målade i hissen i Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68. Det är den hiss som det mäktiga verkställande utskottet behöver ta till varje möte. Stefan Löfven har säkert läst orden tusentals gånger.
De är som viskningen från slaven på generalens triumfvagn i det antika Rom: minns att du är dödlig.
Även du kommer en dag att flyttas akteröver, makten är bara till låns.
Lyssnar man till högerns taltrattar på nätet börjar de låta som Donald Trump om klimatet
På torsdag klockan fyra på eftermiddagen kommer Magdalena Andersson att sätta sig på förligaste bänken. Hon blir det socialdemokratiska partiets elfte ordförande och den andra kvinnan på posten. Hittills har Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Stefan Löfven även varit statsministrar.
Vilket kapitel i Sveriges historia Magdalena Andersson kommer att skriva vet vi inte.
Hon skulle bli den första kvinnan på posten någonsin, symboliskt vald nästan på dagen 100 år efter att även kvinnor fick rösträtt i Sverige.
Borgerliga debattörer brukar ibland säga att detta är oväsentligt, men ett glastak går inte att laga när det väl krossats.
Och för Ulf Kristersson innebär valet av Magdalena Andersson en rejäl huvudvärk.
Hon är till att börja med inte Stefan Löfven.
Hennes ansvar för vad som har gått fel de senaste sju åren, som skandaler och regeringskriser, gängbrottslighet och januariavtal, blir inte alls lika självklart. Dessutom är svenska val i regel en kamp om framtiden och Moderaterna har varit så upptagna av regeringsfrågan att partiet i princip inte förnyat sin politik överhuvudtaget.
Det ekar väldigt tomt när de blåbruna partierna ska berätta vilken politik de vill föra om de skulle vinna valet.
Okej, högern gillar inte utlänningar och kräver hårdare tag mot brottslighet. Och så vill Moderaterna ha ännu ett jobbskatteavdrag finansierat av sänkt a-kassa och fler utförsäkrade sjuka. Men sen då?
På vilket sätt skapar dessa skattesänkningar fler jobb? Det fungerade ju inte förra gången.
Och folk blev faktiskt inte friska när de blev fattiga under Ulf Kristerssons tid som socialförsäkringsminister. Deras barn fick däremot växa upp i fattigdom när klyftorna ökade och Sverige slets isär.
Vad är de blåbrunas svar på hur Sverige ska kunna reparera äldreomsorg och sjukvård efter pandemin? Ska den säljas ut till Moderaternas konsultvänner, som i Stockholm?
Och hur vill de hantera den globala uppvärmningen? Lyssnar man till högerns taltrattar på nätet börjar de låta som Donald Trump om klimatet.
Med detta motstånd har Magdalena Andersson faktiskt chans att vinna.
Det är därför Nooshi Dadgostar spökar mellan bänkraderna när Socialdemokraternas kongress inleds nu på onsdag. För om Ulf Kristerssons regeringsalternativ är tomt på innehåll så är Magdalena Anderssons koalition en härva av konflikter och veton.
Socialdemokraterna skulle behöva lära av Fredrik Reinfeldt. Innan valet 2006 förberedde han sig inför maktövertagandet genom att förhandla fram reformer med övriga borgerliga partier.
När Allians för Sverige formellt bildades i augusti 2004 hemma hos Maud Olofsson i västerbottniska Högfors ingick bland annat att partiledarna skulle bada i en badtunna för att visa hur mycket de gillade varandra.
Det var ett bra lockbete, men när journalisterna väl dök upp visade det sig att varken Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg eller Göran Hägglund hade några som helst planer på att bada. Enligt uppgift fanns inte ens någon badtunna på gården. Däremot fanns en strategi och en gemensam idé om vad de fyra partierna ville med nästa regering.
Magdalena Andersson skulle behöva en egen badtunna att samla Nooshi Dadgostar, Annie Lööf, Per Bolund och Märta Stenevi i.
När Alliansen bildades hade de borgerliga partierna ägnas sig åt inbördes kannibalism sedan 1980-talet. Även Carl Bildts regeringsperiod 91-94 blev stormig med en katastrofal ekonomisk politik och ett flertal kriser som slutade med att Socialdemokraterna fick rädda regeringen genom blocköverskridande överenskommelser.
Fredrik Reinfeldt var fast beslutsam att undvika detta och hans hemliga vapen var: gemensamma förberedelser.
Det fungerade och Alliansen lyckades bli både vald och omvald.
Det blåbruna regeringsalternativet är nu på plats, med ett konservativt och nationalistiskt systemskifte på programmet. Det vore förvånande om inte SD får utse antingen ministrar eller tjänstemän i regeringskansliet.
Så hur ser alternativet ut?
Om hon blir statsminister bör Magdalena Andersson bjuda in Nooshi Dadgostar på lunch i Sagerska huset och diskutera framtiden. Den symbolen kan ingen ta miste på.
Självklart bygger det på att även Vänsterpartiet vill och är beredda att vara konstruktiva och att konfliktnivån mellan partierna går ner, retoriskt och politiskt.
Men som regeringsbildare är det Magdalena Anderssons uppgift att sträcka ut handen.