Labours hopp finns i Hackney
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-27
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Bortom Arsenals hemmaplan Highbury förvandlas vita medelklass-London till regnbågens multikulturella värld. Finsbury med sin stora muslimska minoritet. För några år sedan försökte hårdföra fundamentalister erövra området. För en tid hördes upphetsade förkunnelser vid fredagsbönerna, numera är det lugnt. En bit förbi Canonbury vilar Hackney. 1100-talskatedralen bor granne med en kinesisk kryddbod. På en mur läser jag: Nej till alla krig utom klasskampen.
Bredvid det nya, väldiga biblioteket, välförsett med vietnamesisk litteratur, ligger den åldriga teatern Hackney Empire. Den ger den kolonialt sentimentala operan Madame Butterfly. En absurd kontrast till förra månadens folkmöte på teatern. Hackneys parlamentsledamot Dianne Abbott höll tal mot kriget i Irak, bredvid henne stod labour-vänsterns evige ledare Tony Benn.
Dianne Abbott var den första svarta kvinna som valdes till parlamentet. Det var 1987 och hon var 36 år: ”Jag röstade emot kriget”. Med den parollen presenterar hon sig för väljarna. Hon sa också nej till antiterrorist-lagarna, ofta repressiva och integritetskränkande.
Hackney har 130Ì´0;000 väljare. De som bryr sig om att rösta kommer att med väldig övervikt rösta på Abbott. Vid förra valet samlade hon 61 procent.
Under labouråren har sjukhusen rustats upp och arbetslösheten vikt undan.
Tjänstemännen på job center och job link är optimistiska. Minimilönerna har pressats uppåt. Fast Hackney är slitet som i en film från den brittiska diskbänksrealismens sena 1950-tal. Det gamla klassamhället förenas och förstärks av etnisk segregation och kvinnors utanförskap.
Abbott organiserar för att förändra. Hon har hjälpt till att bygga en turkisk-kurdisk förening i arbetarförorten. Hon bygger en folkrörelse för att försvara de svarta barnens rätt till god utbildning. Det ibland påtvingade utanförskapet har hämmat särskilt pojkarnas inlärning. En del svarta ledare kräver segregerade skolor för att försvara pojkarna. Abbott vill utveckla pedagogiken, engagera föräldrarna och mobilisera kommunens utbildningsresurser.
Abbott kritiserar labours ledning för manschauvinism. I partiets officiella historieskrivning har kvinnorna suddats ut. I valbroschyrerna syns bara Tony Blair och hans hov, säger hon. Den stora grundläggande vreden riktar hon rakt mot de konservativa och deras ledare Michael Howard. De driver valrörelse med rasism och främlingsfientlighet som verktyg. Det ekar av högerns gamla valparoll: ”Rösta labour om du vill ha en nigger som granne.” Eller som en konservativ ledare säger, med en paroll som lånad från svensk medial högerpopulism: ”Kör ut dem.”
I Hackney finns de människor som förtalas och används som tillhygge i den råa högerpropagandan.
På en väggtidning läser jag: ”Rösta inte. De skiter i er.”
Många tar intryck men de flesta röstar på Dianne Abbott.