Det som just börjar kan bli spännande

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det handlar mycket om Egypten nu. Modet hos människor som i årtionden tvingats leva under förtryck, men som trotsar rädslan och kräver sin frihet – det är stoff till de vackraste historier som kan berättas. Och berättelsen om hur tyranniet slår tillbaka är den sorgligaste som finns.

Många jämför händelserna i Nordafrika med det som inträffade i Centraleuropa. En mur som faller och en diktatur som till sist står utan ett spår av legitimitet.

Själv fick bilderna från oppositionens provisoriska regering i Egypten mig att tänka på en annan revolution och ett bollhus utanför Versailles 1789. Kanske var det då medborgartanken tog plats i europeisk politik. Helt har den sedan aldrig kunnat utrotas, trots tyranner och oändligt förtryck.

I måndags ska LO:s styrelse ha diskuterat ordförandevalet i Socialdemokraterna. Det finns traditioner att försvara. Liksom i dagens Nordafrika spelade facket en nyckelroll när Sverige blev demokratiskt, och redskapet den gången hette Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Ändå undrar jag om inte det som ligger framför de fackliga ledarna kan bli ännu mer spännande. Om mindre än ett och ett halvt år ska de enas om en ny ordförande för LO. Och till skillnad från partipolitiken är det lätt att ana vilka principiella vägval det innebär.

För det första måste fackförbunden avgöra om de vill att centralorganisationen hämtar sin identitet i det fackliga uppdragets kärna, förhandlingsarbetet. LO har det senaste årtiondet kämpat för en plats vid förhandlingsbordet.

En ordförande med gedigen bas bland förbundens förhandlare skulle signalera ett mandat till LO att mer aktivt blanda sig i avtalsförhandlingarna.

Å andra sidan finns det somliga som vill se ett LO som främst gör det förbunden inte mäktar med själva, försvarar löntagarintresset i offentlig debatt och politik. Det kräver en annan ledare, kanske med erfarenhet från politiken. Som hos TCO och Saco.

Principer och ambitioner som får ett ansikte. Inte tvärtom, som i politiken.

Men även om LO-kongressen nästa år skulle avstå från att välja någon av dessa linjer finns frågor kvar. Som från vilken del av arbetslivet en ny ordförande ska hämtas?

Wanja Lundby Wedin är kommunalare, den första på posten. Tidigare LO-ordföranden har kommit från exportindustrin. Finns det andra förbund, till exempel från den växande tjänstesektorn, som tycker att det är deras tur?

Jag drack kaffe hos migrationsminister Billström i veckan. Han ville prata om acceptans. Med det menar ministern inte acceptans för flyktingarna, utan för domstolarnas beslut om utvisning.

Är inte den prioriteringen lite bakvänd?