USA stoppar Greene
Hann in på kvartersbiografen innan julen och influensan bröt ut. Två timmar med filmatiseringen av Graham Greenes The quiet american (Den stillsamme amerikanen). Michael Caine i en fenomenal roll som den lätt åldrade, genomskådande, brittiske utrikesreportern Thomas Fowler, placerad i Vietnam.
”Vi sätter igång att invadera landet. Den lokala befolkningen stöder oss. Vi är segerrika? Sen ordnar vi fred med härskaren. Ger honom landet tillbaka. Låter våra gamla allierade bli korsfästa och landet styckat i två delar.”
Fowler berättar för den hjälplöst idealistiske amerikanske CIA-hjälparen Alden Pyle. Temat är Vietnamkriget på 50-talet men kunde handla om de flesta amerikanska invasioner.
Filmen får inte visas fritt i USA, det stora landet som ska sprida demokrati, om så med bombanfall, känner sig förtalat.
Greene skrämmer ännu.
Ett litet bidrag till julgissningarna: Vem sa vad?
”USA:s utrikespolitik syftar till att skydda amerikanska intressen, inte till att tvinga amerikanska värderingar på andra stater.”
Svaret är: Samme man som i sin nya säkerhetsdoktrin slår fast att det yttersta målet för amerikansk strategi är att sprida demokrati överallt. Tidskillnaden mellan George Bushs båda yttranden är bara två år.
Under den perioden har den amerikanske presidenten träffat nära överenskommelser med Pakistan, tryggat Uzbekistans och Tadzjikistans härskare med militärt samarbete och baser för nya krig. Saudiarabien är trots allt en god vän och krigsherrarna i Afghanistan kan, liksom knarkproducenterna, arbeta tämligen ostört. Bushs närmaste män och kvinnor försöker bygga krigsallianser med Egypten och Syrien, pålitliga autokratier. Lojaliteten är stor med makter som Ryssland och Kina.
Krigsplanerandet och alliansbyggandet lägger sålunda kampen för demokratin i mörker. Den får vänta tills Bush förverkligat två viktigare projekt: att hämnas på ”the guy” som försökte döda hans pappa. Och att trygga sina vänners oljetillgångar i Mellanöstern.
I mässan i den väldiga Westminster Abbey ekade prästens röst: Jesus och Betlehem. I år kunde den kristna midnattsmässan genomföras i Födelsekyrkan. Israeliska stridsvagnar och militär makade sig undan ett par dagar innan dödandet återupptogs. Bland palestinska offer den senaste tiden finns en 95-årig kvinna. Hon mejades ner. För säkerhets skull får man anta. Mördaren dömdes till 65 dagars militärfängelse.
– Parallellerna mellan palestiniernas femtioåriga befrielsekamp och antiapartheidrörelsens decennier av väpnat och civilt motstånd betraktas som självklara i Sydafrika, sa Ronnie Kasrils på en konferens i London. Kasrils ledde i trettio års tid ANC:s underjordiska rörelse.
Om en månad väljer israelerna om Ariel Sharon.
Nästa stora krig, alltså efter Irak, blir i Centralasien, skriver Ahmed Rashid i en av årets viktigaste politiska böcker, ”Jihad”.
Något nytt Koreakrig bryter inte ut. Nordkoreanerna, som visar oss det livsfarliga sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen, skrämmer omvärlden, mest för att få mat och drivmedel till sitt befästa fattighus.
Jag har hört Göran Persson tala med viss respekt om sin och EU:s samtalspartner, den nordkoreanske härskaren Kim Jong Il (till konjaken tror jag). De exakta formuleringarna finns i min anteckningsbok. Fast den är inlåst i ett skåp som får öppnas först efter min avgång. En upplysning till känsliga pressetiker som PK, PO, FP, PT, ATP, ATG och Stina Lundberg.
”Be the reds”, lyste det från tiotusentals t-tröjor i Seoul i somras. Ungdomar värmde upp en sju–åtta timmar före Sydkoreas VM-matcher. Strax före jul samlades ungdomarna på nytt, särskilt framför stadshuset, och jublade fram en ny segrare. Folkrättsaktivisten Roh vann presidentvalet, mot USA:s bestämda råd och mot majoriteten av den äldre generationen. Ungdomarna vill fortsätta den koreanska solskenspolitiken och kanske kan den på nytt tina upp lägret i norr.
Också de andra semifinallagen från fotbolls-VM klarade sig hyggligt i politiken. I Tyskland svepte en flodvåg socialdemokraten Gerhard Schröder till en ny maktperiod. Turkiet fick en av allt att döma civiliserad muslimsk-borgerlig regering.
Fast Brasilien vann, precis som i VM. Efter decennier av militärt och marknadsekonomiskt förtryck och oändlig fattigdom och korruption styrs landet av en metallare, Lula. För inte så länge sedan klev han som nyvald klubbordförande omkring i bergen med en flaska vin och de utsända metallombudsmännen Rolf Jansson och Jan Olsson. Han studerade facklig grundkurs. Det har aldrig någon tidigare brasiliansk president gjort. Lula är 2002 års viktigaste gestalt, en sammanfattning av facklig aktivism och Porto Alegre-ideologin, det vill säga kritiken av och alternativen till den liberala globaliseringen.
Europa enades i år, det är stort och historiskt. Men USA och Nato hann tyvärr först med att samla de central–östeuropeiska och baltiska länderna i den militära trossen. Nato är numera ett huvudsakligen maktlöst bihang till USA.
En lite patetisk önskan inför 2003: EU måste äntligen börja bli ett alternativ till USA, ideologiskt, militärt, kulturellt. I det läget skulle jag till och med rösta ja till EMU.