A-kassan är vandaliserad
I går kunde Aftonbladet berätta om Vladimir Farber som nu är inne på sin femtonde vecka i väntan på ersättning från a-kassan. Och Farber är inte ensam.
Väntetiderna för ersättning är i genomsnitt uppe i tolv veckor. För medlemmarna i vissa kassor är situationen mycket värre.
Vandaliseringen av a-kassan lär hamna högt på listan när historien över regeringen Reinfeldts missgrepp en dag ska skrivas. Ni minns turerna, först skulle avgifterna höjas, sedan sänkas, i alla fall för vissa. Först skulle försäkringen försämras, sedan bli obligatorisk. Planer som till sist fick kasseras.
Och så vidare.
När dammet lagt sig efter denna tungfotade foxtrot har en halv miljon löntagare lämnat a-kassan, en fungerande försäkring förlorat en stor del av sin legitimitet och människor tvingas gå till socialkontoren i väntan på pengar de har rätt till.
Just nu kämpar kassornas personal dessutom med ännu en ministers fummel. När socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson till sist berättade vad som händer de 50?000 människor som från årsskiftet kastas ut ur sjukförsäkringen blev medlemskap i a-kassan plötsligt avgörande.
De utförsäkrade, Försäkringskassan och a-kassorna fick en dryg vecka att ordna saken.
Tafattheten skulle vara komisk, om inte resultatet vore så tragiskt.
Det politiska haveriet är inte ensam orsak till de orimliga väntetiderna. Krisen och den växande arbetslösheten skapar ett oerhört tryck på kassornas personal och administration. Antalet arbetslösa har stigit med 100?000 personer det senaste året och arbetslöshetskön fortsätter växa.
Vissa kassor har klarat uppgiften bättre än andra. IF Metalls a-kassa, som kanske drabbats hårdare än någon annan, har trots det bara hälften så lång väntetid som genomsnittet.
Ändå är politiska lappkast, ekonomiska chockåtgärder och krångliga statliga regler en av de viktigaste förklaringarna till att a-kassan i dag inte klarar sitt uppdrag.
När över en miljon människor står utanför en trygghetsförsäkring, när människor får vänta i månader på ersättning och när de som har störst behov av en arbetslöshetsförsäkring får avgifter de inte har råd att betala, då går det inte att tala om ett fungerande socialt skyddsnät.