Riktiga krig ser inte ut som tv-spel
Thania Sayne säger att hon inte vet hur hon ska berätta för sin son att pappa aldrig kommer hem.
Han dödades av en bomb i Kandahar, i Afghanistan, den 18 september 2011. Han blev 31 år.
Några månader senare föddes Douglas, parets andra barn.
Pappan, Timothy Sayne, var sergeant i den amerikanska armén och jordfästes med hedersbetygelser på krigskyrkogården Arlington i Virginia. Här vilar soldater som stupat från det amerikanska inbördeskriget till i dag.
Bilden av när Thania Sayne bryter ihop vid sin makes vita, masstillverkade gravsten är från dagen innan parets bröllopsdag.
Verkliga krig är inte som tv-spel. Det finns inga nya liv att få, inga uppgraderingar att köpa.
Men när vi matas av bilder på drönare som dödar tusentals mil bort eller stridsflyg som precisionsbombar bilar från 10 000 meters höjd är det lätt att glömma.
Det finns inga kirurgiska attacker, inga humana krig, och det finns inga vinnare.
Den som finns är Thania Sayne.
Krigskyrkogården i Arlington är ofantlig, man skulle kunna vandra där i dagar.
En gång besökte jag den under Halloween. Särskilt vid de nyare gravar som då var från Irak hade anhöriga lagt personliga saker.
Vid en grav hade ett litet barn ställt en handskriven lapp med texten ”Jag älskar dig pappa” och ett litet målat hjärta. På själva stenen vajade en orange ballong i vinden, fäst med vanlig genomskinlig tejp.
Sverige har inte varit i krig på 200 år, men över 60 000 svenskar har under årens lopp deltagit i en lång rad internationella insatser. Enligt Försvarsmakten tjänstgör just nu 156 svenskar utomlands, hälften i Afghanistan.
Många av de som kommit hem bär på minnen som är svåra att hantera, några kom aldrig hem. Under flertalet år vältrade Sverige i praktiken över ansvaret för att ta hand om veteranerna på deras egna anhöriga, det dröjde till 2010 innan Riksdagen beslutade om en riktig veteranpolitik.
Även arbetet med att ta hand om de människor Försvarsmakten anställer i utlandet, som tolkarna i Afghanistan, har varit under all kritik.
Det är som om vi inte tänker på att det försvaret gör är på riktigt.
Ett tydligt exempel är den ubåtsjakt i Stockholms skärgård, som avslutades förra fredagen. I medierna blev det en veckas förstklassig tv-underhållning.
Stora skepp åkte fram och tillbaka, specialförband genomsökte öar och försvaret höll presskonferenser där de skrek ”lystring” till journalisterna.
Den komiska höjdpunkten måste ha varit när Sveriges Television förslog att fartygschefen på HMS Stockholm, ett av flottans största fartyg, skulle lämna sin post och i stället delta i en tv-debatt om insatsen.
Vad många kanske inte tänker på är att flottans fartyg har förmåga att sänka, eller med våld tvinga upp, den ubåt de letade efter. Personalen var beväpnad, torpederna redo.
För soldaterna och sjömännen ombord hade insatsen på ett ögonblick kunnat övergå till liv och död.
Just nu försämras det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön i snabb takt.
På Valdai Club, en samling för politiska experter i Sotji vid Svarta havet, gick nyligen den ryske presidenten Vladimir Putin till hårt angrepp mot väst för dess ”dubbelmoral”.
”Quod licet lovi, non licet bovi”, sa han. Ett romerskt ordspråk som betyder ”Vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för en oxe”.
Men, sa presidenten, Ryssland ber ingen om tillåtelse.
Ryssland lägger i dag nästan 18 procent av sin statsbudget på försvaret, till 2017 ska det öka till 25 procent.
Retoriken påminner allt mer om det kalla kriget.
Vår värld, efterkrigstidens världsordning, står inför ett vägval.
Även om en militär konfrontation mellan Ryssland och väst är osannolik kommer ett andra kallt krig att påverka miljontals människor runt om i världen. Det har redan stor inverkan i länder som Syrien och Irak.
Och för oss, med Ryssland som granne, kommer läget att bli allt mer osäkert. Den troliga ubåten smet, marinen kom hem tomhänt den här gången också.
Men vår säkerhetspolitik måste börja tas på allvar, inte som en fjärde, femte rangens politiska fråga som diskuteras först när allt det viktiga är beslutat.
Frågor om krig och fred är för viktiga för att överlåtas till experterna.
I dag infaller allhelgona, en av våra äldsta högtider, i natt tänds gravlyktor på kyrkogårdarna runt om i vårt land.
Det är alltid här kriget slutar.