Det är Borg som skapar klyftorna
Jobbet är inte färdigt. I årets budget skriver Borg att det fortfarande inte är ”tillräckligt lönsamt att ta ett arbete” för stora grupper.
Det är inte så lätt att förstå sig på finansminister Anders Borg. Just nu tycker han till exempel att det är ”besvärande” att klyftorna i Sverige ökar.
”I varje läge ska vi göra det som behövs för att hålla ihop Sverige”, sa han häromdagen gravallvarligt till TT.
Om Anders Borg hade varit känd som en lustigkurre hade det naturliga varit att tolka uttalandet som en långt driven självironi.
Lite; jag är ju moderat för bövelen, vad trodde ni?
Sanningen är, som en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle visade innan jul, att inkomstskillnaderna i Sverige vuxit i 30 år. De senaste åren har utvecklingen skenat.
De rikaste har ökat sitt konsumtionsutrymme mest. De fattigaste har fått mindre att röra sig med, och den stora gruppen däremellan har fått det lite bättre.
Det kan sägas att Sverige fortfarande är ett land med relativt små klyftor, och att vi jämfört med andra delar av vår kontinent lever i ett skyddat hörn av världen. Men hur vi än räknar ökar antalet fattiga och skillnaderna i livsvillkor, också enligt finansdepartementets siffror.
Gynnar de välbärgade
Det är ingen tillfällighet. Det beror på regeringens politik, det som missvisande brukar sammanfattas ”arbetslinjen”.
Att en urholkad a-kassa, utförsäkring från Försäkringskassan och stora skattelättnader för de grupper som tjänar bäst skulle skapa större klyftor är ingen överraskning.
Det har varit själva meningen, som ett sätt att skapa större ”drivkrafter” för arbete.
Jobbet är inte färdigt. I årets budget skriver Borg att det fortfarande inte är ”tillräckligt lönsamt att ta ett arbete” för stora grupper. I klartext, sjuka och arbetslösa har det för bra, i alla fall i förhållande till andra.
Finansministerns oro över klyftorna skulle alltså kunna vara ett skämt. Men Borg är knappast känd för sin humor, så den förklaringen får vi stryka.
Han visste hur det skulle gå
Han är inte heller ett dumhuvud. Anders Borg har vetat precis hur de politiska förslag han genomfört skulle slå. Fackföreningarna varnade för effekterna av att förstöra a-kassan, regeringens egna tjänstemän berättade att en försämrad sjukförsäkring skulle öka behovet av socialbidrag och pensionärsorganisationerna har protesterat mot straffbeskattningen av pensioner.
Det är med andra ord inte okunskap som får Borg att nu tala om sin oro över effekterna av sin politik.
Så, hur ska vi förstå vår bekymrade finansminister?
Kanske är det trots allt inte så konstigt. Kanske handlar det bara om historiens äldsta politiska trick, att säga ett och göra ett annat.