Viva Almodóvar
Chueca håller stor fest i natt. Äntligen har det progressiva Spanien, mot kyrka och höger, sagt ja till homoäktenskap och till homosexuellas rätt att adoptera.
Chueca är en stadsdel i centrala Madrid men också hemmet för huvudstadens gay- och lesbiska gemenskaper.
I torsdags talade den socialistiska spanske premiärministern José Luis Rodriguez Zapatero i parlamentet. Den nya lagen hotar ingen utan skapar istället rättigheter åt dem som så länge förödmjukats, sa han.
Hans partikamrat Pedro Zerolo, fullmäktig i Madrid, jublade: ”Jag ska, så snart lagen träder i kraft, gifta mig med min partner av kärlek och för att bekräfta vår kamp.”
Striden för de homosexuellas rättigheter kastar skuggor långt tillbaka till Spaniens ärelösa fascistiska förflutna. Under Francotiden förföljdes och straffades ”de sexuellt avvikande”, den katolska kyrkan lyste frid över förtrycket. Allianserna lever än i dag. Katolska kyrkan, lyckligtvis kraftigt försvagad, säger via sitt prästerskap att den nya lagen pekar mot Auschwitz. Vatikanen sänder en bannbulla som kallar den nya lagen pervers, i strid med naturen och ett hot mot demokratin. På gatorna har prästerna marscherat med hundratusentals trogna katoliker. Massmötet avslutades symboliskt nog på Puerta del Sol; där låg det fängelse där Franco lät tortera politiska fångar.
Den politiska högern, som under sin senaste regeringstid strödde ekonomiska och ideologiska förmåner över kyrkan, bekämpar lagen som ger homosexuella mänskliga rättigheter. Partiledaren Mariano Rajoy, Fredrik Reinfeldts förbundne i EU, sa att lagen ”har provocerat fram en enorm splittring i det spanska samhället”. Som om enighet förutsätter förödmjukelse av minoriteter och frihet för religiösa fundamentalisters fördomar.
Under mina år i Madrid mötte jag varje morgon, på väg till arbetet, små klungor av transvestiter. De hade festat färdigt och kopplade av med kaffe och morgonkonjak.
Jag påminner mig dessa vänliga och undanskuffade människor när jag ser om Pedro Almodóvars film ”Allt om min mamma”. Den spanske filmregissören lär med stor kärlek ut mänsklig tolerans. I Antonio Holguíns fina biografi säger Almodóvar: Kärleken mellan män eller mellan kvinnor liknar all annan kärlek: samma svartsjuka, samma svagheter, samma smärta och samma passion.
Självklarheter som väcker ofattbar vrede i den katolska hierarkin och inom den politiska högern.
Almodóvar berättar i ”La Mala Educacíon” om den unkna intoleransen och om det sexuellt frustrerade prästerskapets övergrepp mot pojkarna på ett internat. Ett försök att rekonstruera ett människoöde och en ond tid och dess drivkrafter.
Efter Franco kom den utlevande, hektiska, tillåtande, nattliga festperioden under 1980-talet – la Movida, en förening av hedonism och liberal socialism. Almodóvar var kultens själva beskyddare och uttolkare.
I förgår, samma dag som den befriande homosexlagen antogs, presenterade Almodóvar sin nya film – en berättelse om kvinnor från tre generationer. Han kommenterade lagen stillsamt, utan triumf: ”En historisk dag. Jag ogillar äktenskapet men det är viktigt att andra människor ges rätten att gifta sig.”