Politiska käpphästar styr arbetsgivarna
Är det någon som minns Bagdad Bob? Egentligen hette han Mohammed Said as-Sahaf och var informationsminister i Saddam Husseins regering.
Under invasionen 2003 blev hans pressträffar legendariska. Allt, absolut allt, påstods gå regimens väg, trots att amerikanska bomber regnade i bakgrunden.
Svenskt Näringslivs Peter Jeppsson har ett drag av Bagdad Bob. När Hotell- och restaurangfacket och arbetsgivarorganisationen Visita i tisdags undvek en strejk hade Jeppsson analysen klar.
“Samtliga avtal under den pågående avtalsrörelsen har hamnat på 6,5 procent” hävdade han.
Påslag i kronor
Inför årets avtalsrörelse enades LO-förbunden om att kräva ett krontalspåslag för alla med en månadslön under 24 000 kronor. Som den räknekunnige inser betyder det fler procent ju lägre lönen är.
Den principen finns med i industrins olika avtal, som alltså inte kommer att kosta exakt lika många procent. Nu finns den också i avtalen för handeln och för besöksnäringen.
Låglönesatsningen är märket.
Men det vill alltså varken Svenskt Näringsliv eller Visita, där Maud Olofsson är ordförande, veta av.
Varför kan man fråga sig? Och varför var Visita redo att driva förhandlingarna till randen av en fullskalig konflikt? Osämjan handlade trots allt om 40 kronor i månaden.
Politiska käpphästar
Det oroväckande svaret tycks vara att det handlar om ideologi. När arbetsgivarorganisationerna rekryterat medarbetare - som Almegas Anna-Karin Hatt eller Visitas Maud Olofsson - från borgerliga partier har de på köpet fått en flock politiska käpphästar.
Den viktigaste är att svenska låginkomsttagare borde ha ännu mindre betalt. Det har inte minst varit Centerpartiets budskap i ett årtionde. Nu drivs det av arbetsgivarorganisationer som Visita och Almega.
Frågan är vilket pris de verkliga arbetsgivarna i de riktiga företagen i längden vill vara brickor i ett politiskt spel?