Skattesmitarna hotar välfärden
Att privatpersoner som smitit undan skatten nu hängs ut i media är bra
I går rapporterade Sveriges Radio att cirka 500 svenskar finns med bland de 100 000 anonyma bankkunder som gömt pengar i storbanken HSBC:s verksamhet
i Schweiz. Uppgifterna lämnades till franska myndigheter av en tidigare anställd, och är några år gamla.
På kontona finns sammanlagt 800 miljarder kronor, lika mycket som den svenska statsbudgeten. Och motsvarande många hundra miljoner i utebliven skatt i de länder där dessa rika människor bor.
De globala ekonomiska eliterna har det bättre än någonsin. Och det är lätt att bli förbannad.
Men olika spelregler för de rika och resten är inte bara en fråga om rättvisa och moral.
Att förmögna människor smiter undan skatt skyndar på utvecklingen mot ökad ojämlikhet. Det gör att det finns mindre pengar till
investeringar i skolor och sjukvård. Och det undergräver det samhällskontrakt som bottnar i att alla ska spela efter samma spelregler och att alla åtminstone ska ha en rimlig chans att lyckas.
Uppgifterna om HSBC är från 2008 och sedan dess har mycket hänt. Informationsutbytet mellan länder är bättre, det har blivit lite svårare för privatpersoner att trixa.
Samtidigt sätter nyheten ljuset på en av vår tids största utmaningar. Pengar flyttar lätt över gränser. Förmögenheter, företag och investeringar flyr dit skatten är lägst och kontrollen minst.
I Luxemburg kan företag i princip förhandla om hur lite skatt de vill betala, vilket nyligen utnyttjades av företagsjätten Amazon. Och av 400 andra globala företag som också gjort överenskommelser med Luxemburg de senaste åren. En del av dessa företag betalar mindre än en procent i skatt, enligt tidningen Financial Times.
Även i Irland och Nederländerna är bolagsskatten extremt låg och Storbritanniens konservative finansminister George Osborne har sänkt nivån från 28 till
21 procent.
I denna dödsdans var Sveriges förra regering aktivt pådrivande. Anders Borg sänkte opåkallat bolagsskatten med 16 miljarder kronor, vilket tvingade Danmark att följa efter. Det är pengar som skulle ha behövts nu, med kris i skolan och enorma behov av investeringar i infrastruktur.
En av grunderna för EU-samarbetet är att skapa hyggligt lika konkurrens.
Inom unionen pågår i stället en ständigt nedåtgående spiral där företag kan välja och vraka mellan länder att flytta till och regeringar tvingas stå med mössan
i hand.
I den globala ekonomin pressas skatter på förmögenheter, företag och kapital pressas nedåt medan vanliga arbetare och tjänstemän blir kvar med notan för de investeringar som behöver göras i välfärd, kunskap och infrastruktur.
Investeringar som även företag som Amazon i slutändan är extremt beroende av.
Resultatet blir en urholkad och underfinansierad välfärdsstat, ökande klyftor och i förlängningen sämre förutsättningar för just innovationer och företagande.
Det är faktiskt helt vansinnigt.
Att privatpersoner som smitit undan skatten nu hängs ut i media är bra. Vår samhällsmodell bygger på att vi har gemensamma normer, och om skattemoralen eroderar är det farligt.
Men en moraldiskussion löser inte den verkliga utmaningen: att se till att globala eliter och storföretag slutar shoppa runt efter den lägsta skattenivån och börjar bidra till de samhällen där de verkar.
Exemplet med de schweiziska bankerna visar att länder kan komma långt om de klarar att samarbeta.
Egentligen skulle skattenivåerna behöva höjas. Tills vidare skulle EU akut behöva en överenskommelse om lägstanivåer på bolagsskatten och om att inte konkurrera med fortsatta sänkningar.
Varför det är viktigt?
Jo, för oavsett om de är privatpersoner eller företag så hotar skattesmitarna i förlängningen hela vår samhällsmodell.