Hatet gror medan bomberna faller
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Bomber faller i hela södra Libanon och långt upp i Bekaadalen. Israels ”löfte” att bomba Libanon tjugo år tillbaka i tiden håller på att infrias. Den humanitära situationen är akut. Hjälpsändningarna har svårt att komma fram. Infrastrukturen ligger i spillror. Oljecisterner läcker. Den vackra medelhavskusten kommer att vara en miljökatastrof åratal framåt.
Detta lilla land, hårt sargat av inbördeskrig och av stormaktspolitik, hade precis börjat resa sig och bygga sin demokrati. Turism och affärsliv var på gång igen. Framtidstron spirade.
Jag var i Beirut i början av juni. En underbar stad. Mellanösterns Paris som den kallas. Kontrasterna är emellertid brutala. Downtowns läckra kaféer och sjudande nöjesliv är oemotståndligt. Men bara en kvarts bilåkande därifrån ligger flyktinglägren där de palestinska familjerna som fördrevs när Israel bildades 1948 lever under odrägliga förhållanden.
Det finns omkring 400Ì´0;000 palestinska flyktingar i Libanon. De är statslösa och har inga rättigheter. Arbetslösheten är skyhög. Det är här i denna sociala misär som Hamas byggt upp sitt folkliga stöd.
Jag besökte deras kontor i Beirut. Det låg i en fallfärdig byggnad granne med ett flyktingläger. Vi fick skynda oss att åka hiss för elen kunde när som helst brytas. Stolta visade de mig sina verksamheter - apoteket där fattiga familjer får rabatter, restaurangen där alla inkomster går till föräldralösa barn och socialkontoret där kontantstöd och hjälp med mat administreras med yttersta noggrannhet.
Kontoret är nu sönderbombat.
Det är lätt att glömma hur dagens kris började. Hizbollah gjorde en räd och tog till fånga några israeliska soldater. Jovisst, men då rådde redan fullt krig i Gaza. Krig är ett felaktigt ord för det bygger på att det finns två parter som kan slåss. I det här fallet är det en stark militärmakt som våldför sig på ett maktlöst och förtryckt folk.
Hamas gjorde en räd, dödade israeliska soldater och tog till fånga en, invänder vän av ordning.
Men tillfångataganden har pågått länge på båda sidor. Det finns över 8Ì´0;000 palestinska fångar, varav flera barn, i israeliska fängelser, internerade utan rättslig process. Israelisk militärpolis gör dessutom så gott som dagligen räder in i Gaza och på Västbanken. Antalet dödade palestinier är skyhögt fler än antalet dödade israeler.
Just nu sitter palestinska ministrar och parlamentsledamöter fängslade i Israel. Vilket annat land i världen kan få för sig att kidnappa ministrar utan att omvärlden reagerar? Eller utfärda dödsdomar över personer som man inte tycker borde få finnas?
Hamas politiska ledare Khaled Masháal, som jag intervjuade i juni, står överst på Israels dödslista. Nummer två är den demokratiskt valde palestinske statsministern Ismail Hanieh. Nummer tre är inrikesministern. Och så vidare.
Så beter sig en ockupationsmakt förblindad av sin tro på att fred och säkerhet kan bombas fram.
Israels bomber faller i Libanon och på Gazaremsan. Människor som redan har det svårt får det ännu värre.
De lär knappast skylla på Hizbollah eller Hamas.