Ingen allians för arbetare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Partierna sprider sina budskap på landets affischpelare.
”Sverige behöver ett nytt arbetarparti!”, står det i ljusblått. Moderaternas Fredrik Reinfeldt tänker sig rollen som den nye arbetarledaren.
Det borde kanske inte förvåna. I svensk politisk retorik har ordet arbetare en klang av något rejält, möjligen ett arv från ett århundrade av folkhemsbygge. Redan i den senaste valrörelsen försökte Bo Lundgren framställa högerpartiet som ett arbetarparti. Fåfängt och misslyckat, inte bara på grund av Lundgrens person utan framför allt för att politiken var klassiskt moderat.
Reinfeldts politiska omorientering går djupare.
Ingen urholkning
Gång på gång har han slagit fast att den svenska anställningstryggheten fungerar. Någon urholkning av tryggheten för unga blir det inte frågan om.
Gunilla Carlsson, partiets vice ordförande, deklarerade redan för ett år sedan att hon blivit ”kollektivavtalsfantast”.
En rapport från LO-TCO:s rättsskydd beskriver omsvängningen som ”radikal och häpnadsväckande”.
Trots detta borde villkoren i arbetslivet bli en fråga i valrörelsen.
Ingen omsvängning
De andra partierna i alliansen har inte deltagit i den moderata omsvängningen. Centerledaren Maud Olofsson framställer tvärtom anställningstryggheten som ett stort problem, till exempel i frågan om ungdomsarbetslösheten. Dessutom vill hon avskaffa arbetsdomstolen, avtalssystemets institutionella fundament, bara för att i nästa andetag tala om ett nytt Saltsjöbadsavtal. Folkpartiet och kristdemokraterna vill se längre provanställningar.
De tre partierna har också ställt sig bakom krav från Svenskt Näringsliv på inskränkningar i rätten till fackliga stridsåtgärder. Enligt facket ett sätt att öppna för fler arbetsplatser utan kollektivavtal.
Att moderaterna – mot Urban Bäckströms och sina koalitionspartiers vilja – skulle använda ett veto i en eventuell borgerlig regering för att försvara fackets konflikträtt verkar osannolikt.
De fyra allianspartierna är överens om att avskaffa rätten att göra avdrag för den fackliga avgiften. Avgiften till facket ska, precis som medlemskapet i golfklubben, betalas med skattade pengar. Att se fackligt medlemskap som en naturligt del av arbetslivet och alltså en kostnad som hänger samman med inkomsten är inte aktuellt.
Vill försvaga
Den konspiratoriskt sinnade anar ett medvetet försök att försvaga fackföreningarna.
Varken Reinfeldt eller hans chefsekonom Anders E Borg sticker heller under stol med att högre a-kasseavgifter och sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringarna ska dämpa fackens krav. Det ska kosta att begära löneökningar.
Det är knappast ett budskap att bygga ett nytt arbetarparti på.
IP