Barn och ungdomar lider av homofobi
Barn och ungdomar vaktar på varandra. Var tionde skolelev har utsatts för kränkningar som anspelar på homosexualitet. Det vanligaste är att bli kallad ”bög” eller ”lebb”. Andra elever utsätts för rykten om homosexualitet eller blir retade för att de inte klär sig tillräckligt manligt eller kvinnligt.
– Kränkningar används för att få andra att anpassa sig till den rådande normen. Att vara en riktig ”pojke” eller ”flicka” är en väldigt viktig sådan norm, konstaterar Christina Osbeck, forskare vid Karlstads universitet, som har låtit drygt 3 300 grundskole- och gymnasieelever berätta om sin syn på homosexualitet.
Skolelevernas ängslan inför sånt som har med kön och sex att göra förvånar inte. Samhället lär tidigt barn att upprätthålla heteronormativitetens skillnad mellan pojkar och flickor. Men situationen i skolorna hade förmodligen varit bättre om inte undervisningen hade osynliggjort och mystifierat homo- och bisexualitet.
RFSL:s ungdomsförbund har granskat 16 biologiböcker som används i svenska skolor. Homosexualitet behandlas fortfarande i kapitel om sexuella avvikelser – inklämt mellan pedofili och nekrofili.
När Skolverket 1999 granskade 80 skolors sex- och samlevnadsundervisning var det bara hälften av skolorna som över huvud taget nämnde homosexualitet.
”En strukturell homofobi finns inbyggd i utbildningsväsendet”, skriver Homo, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, i en promemoria som överlämnats till utbildningsminister Thomas Östros.
Homofobin gör att skolan inte klarar av att hantera kränkningar på grund av sexuell läggning, konstaterar Homo. Den föder dessutom en tystnadens tyranni. Skolan låtsas som om homo- och bisexuella elever inte finns. De tigs ihjäl.
Eleverna uppmärksammar själva skolans tystnad. ”Enligt eleverna är homosexualitet och homofobi det område som generellt minst tas upp av skolan”, står det i en av Skolverkets rapporter.
Politisk vilja att bryta tystnaden verkar det vara ont om. I arbetet med värdegrunden, som ska få skolorna att lära sina elever människovärde och demokrati, tas diskriminering på grund av sexuell läggning nästan aldrig upp.
Så sent som hösten 2000 sa företrädare för utbildningsdepartementet att de inte kunde styra lärarutbildningen att undervisa om arbete mot homofobi, eftersom det var ”en fråga om innehåll på detaljnivå”.
Man undrar ju om utbildningsdepartementet skulle våga uttrycka sig lika överslätande om rasism och sexism.
Homofobi liknas ofta vid en samhällelig barnsjukdom. ”Sverige blir hela tiden mer homovänligt. Det är en generationsfråga”, sägs det. Varför ser då skolans attityd till homo- och bisexualitet ut som den gör? Är det för att barnen inte ska bli överdrivet homovänliga och glömma bort att det faktiskt finns två olika kön?
Vi är inte homofober! svarar skolpolitikerna. Nej, det är ni kanske inte. Men så länge skolan tillåts osynliggöra homo- och bisexualiteten skapar ni förutsättningar för homofobi.
Det är inte mycket bättre.