Layla, 8 månader dog för ingenting i Gaza
Sanningshalten i propaganda kan ofta mätas i antal döda. Som i Ådalen 1931. Militär sköt ihjäl obeväpnade arbetare under en demonstration. Deras brott var hunger, sa diktaren.
Borgerlig media skyllde på kommunister, illgärningsmän som i det fördolda konspirerat. Men människor räknade de stupade, fem på ena sidan och noll på den andra, och drog sina egna slutsatser.
Eller i Sharpeville 1960. Demonstrationer mot nya passlagar i apartheids Sydafrika slutade med 69 döda och många sårade. Polis sköt skarpt trots att syftet med demonstrationen var civil olydnad, demonstranterna vägrade bära de nya inrikespassen och hoppades bli gripna av polisen.
Historiens dom föll hård, som den brukar göra när dimman lättar.
I måndags var det dags igen - i Gaza.
Två verkligheter
Dagen blev en berättelse om två verkligheter. Vid öppningen av den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem var det solsken. Ivanka Trump log ikapp med premiärminister Benjamin Netanyahu och "Donald Trump" stod skrivet med större bokstäver än "Jerusalem" på minnesplaketten.
Vid gränsen till Gaza blandades tårgas med svart rök från brinnande bildäck. När solen gick ned hade nästan 60 människor dött och över 2000 skadats. En av de som inte längre levde var Layla Ghandour, åtta månader, som andades in tårgas och avled några timmar senare.
Omedelbart utbröt ett propagandakrig i sociala medier om vad som hänt. Läkare uppgav att flickan sedan tidigare led av hjärtfel. Och vad gjorde hon egentligen där? Israel dementerade omgående händelseförloppet, så snabbt att de inte rimligen kan ha haft en aning om vad som hänt. Vet någon?
Lilla Layla Ghandour jordfästes dagen efter invirad i en palestinsk flagga. Ännu ett liv som inte fick levas, ännu en familj som aldrig blir hel igen.
Krigshetsare pumpade adrenalin
Det var givet på förhand att veckan kunde sluta illa. Samtidigt som Israel firar sitt sjuttioårsjubileum högtidlighåller palestinierna minnet av hur deras föräldrar fördrevs från samma land.
Men ingen verkar ha tagit några mått och steg för att lugna ner situationen, i stället har krigshetsare på båda sidor pumpat adrenalin i månader.
Palestiniernas kampanj "marsch för återvändande" påbörjades 30 mars och var tänkt att kulminera i tisdags på den så kallade "Nakba"-dagen, det officiella minnet av fördrivningen.
Redan i förväg hade terroristorganisationen Hamas flera gånger angripit den "säkerhetsbarriär" som skiljer Israel och Gaza åt. Gruppen har bränt däck, använt bultsaxar och sprängämnen och försökt korsa gränsen.
Vanliga gazabor
Självklart har Israel, som stockholmsambassadören Ilan Ben-Dov påpekat, rätt att försvara sin gräns - även med vapenmakt. Men det får inte ske med mer våld än nöden kräver.
Även tiotusentals vanliga gazabor har funnits på plats, demonstrerat och protesterat fredligt. De har viftat med flaggor, ropat slagord och försökt väcka världens falnade uppmärksamhet.
Enligt Israel är alla protester styrda av Hamas, offren beskrivs som ansvariga för våldet. Men bland de döda och skadade finns familjer, journalister och minderåriga. Den officiella versionen har fått kritik i Israel. Hur klokt är det att utmåla Hamas som allsmäktiga och så starka att de kan få människor att handlöst offra allt på detta sätt?
Halv miljon hemlösa
Det är snart fyra år sedan jag senast besökte Gaza, strax efter den israeliska markinvasionen 2014. Den gången började konflikten med att tre israeliska bosättarungdomar kidnappades och slutade med över 2 200 döda palestinier och omkring 70 döda israeler. En halv miljon i Gaza blev hemlösa.
Att vandra omkring bland skelettlika rester av sjukhus och bostäder där barnskor och leksaker låg kringspridda var en spöklik upplevelse. Särskilt som människor fortfarande bodde bland ruinerna. Deras ansikten etsade sig fast, ordlösa berättelser om fasa, sorg och hopplöshet.
Jag minns att de ville bjuda på te.
På kvällen var det skottlossning utanför vårt hotell utan att någon reagerade. Strömmen kom och gick och det var brist på i stort sett allt, mediciner, livsmedel, hopp.
Hamas behöver nog inte arbeta särskilt hårt med att få folk att protestera. Ur varenda mänsklig por i Gaza strömmar desperation. Alla som har satt sin fot där vet att uttrycket "världens största utomhusfängelse" ska tolkas bokstavligt.
Oproportionellt våld
Under flera år har Palestina varit borta från löpsedlarna. Inbördeskriget i Syrien, Irak, Islamiska staten, Iran och Nordkorea har turats om med att ta all uppmärksamhet. Men på marken i Gaza city har läget stadigt blivit sämre. FN:s utvecklingsorgan Unctad larmade redan 2015 om att Gaza riskerar bli helt obeboeligt 2020 om inget görs.
Enligt TV-kanalen al-Jazeera har totalt 111 palestinier dött sedan "Marschen för återvändande" inleddes och över 12 000 har skadats. Inga Israeliska dödsfall har rapporterats.
Bara siffrorna i sig själva gör att våldet framstår som fullständigt oproportionellt. Hur kan man skjuta på demonstranter med skarp ammunition när de uppenbarligen inte ens kan försvara sig själva? Hur utgör människor med enkla vapen hundratals meter bort ett omedelbart hot?
Dessutom ger sociala medier och ögonvittnesrapporter från både gränsen och den palestinska sjukvården intryck av ett närmast urskillningslöst våld mot civila. Det är en tragedi att USA har blockerat en oberoende undersökning av vad som skett och vilka instruktioner för eldgivning den israeliska armén egentligen arbetat efter.
Strålkastarljus
Finns då något hopp inför framtiden?
Inte för Layla Ghandour och övriga som stupade i veckan. De dog för absolut ingenting oavsett vad som är sant i propagandakriget, freden är än mer avlägsen och ingen tror längre på en tvåstatslösning. Våld kommer aldrig att lösa konflikten - det kommer bara att leda till mer våld.
Men en sak har trots allt ändrats - prickskyttarna tände medias strålkastare igen. Situationen för två miljoner gazabor dominerar åter nyhetssändningarna.
Och världen gillar inte vad den ser.