Kärlek och sorg vid minnesceremonin
30 år sedan Estonia förliste
Publicerad 2024-09-28 20.27
Natten var svart och våldsam när M/S Estonia slukades av höststormens vågor.
I dag, 30 år senare, syns bara små krusningar på vattenytan vid Galärvarvskyrkogården på Kungliga Djurgården.
— Så länge våra älskade finns kvar i våra tankar, förblir de alltid hos oss, säger kungen i sitt tal vid minnesceremonin.
Det pampiga minnesmonumentet badar i sol och de svenska flaggorna smattrar i vinden. Vackra blomsterkransar pryder marken vid monumentets stenväggar.
Kungen blickar ner mot det vita tältet som skyddar gästerna mot årets första kyliga vindar.
Det ser ut som ett spänt segel med det blågrå vattnet som fond där bakom.
– I dag har 30 år gått, men det känns fortfarande så nära. Kanske på grund av den enorma förlusten – 852 omkomna, varav 501 svenskar. Kanske på grund av chocken och det nationella trauma som olyckan orsakade; få händelser har skakat Sverige så djupt. Eller kanske känns det nära för att vi så tydligt kommer ihåg ögonblicket då nyheten nådde oss, säger han.
”En lång tid av saknad”
Poliser står spridda över gräsmattan. Stilla med händerna i bältena. Marinens musikkår spelar. Trumpeters ljud sveper över publiken.
Kungen och drottningen sitter på hedersplats omgivna av ministrar, ambassadörer och representanter för anhörigorganisationer.
Men viktigast av alla gäster är de som överlevde och de som förlorade någon den svarta natten 1994.
Talmannen Andreas Norlén poängterade att 30 år är en lång tid i en människas liv.
– En lång tid att leva vidare utan en älskad familjemedlem eller vän. En lång tid av saknad.
– Det fruktansvärda som hände den där natten berörde oss alla djupt. Så många människor lämnade oss långt innan de levt färdigt.
”Vi saknar för att vi älskar”
Han berättar hur katastrofen sände chockvågor genom vårt samhälle att många anhöriga känner sorg och frustration över att inte veta exakt vad som hände den där natten.
Flera av de anhöriga som talar framför kritik mot de rapporter som tagits fram efter förlisningen.
En bit bortanför avspärrningarna vandrar föräldrar och barn mot Junibacken, en del har picknick vid vattnet. Fågelkvitter och lövsus hörs extra tydligt när marinens musikår sänker sina instrument. Skrik och skratt ekar svagt från Gröna Lund.
Det är glädje och sorg ett ynka stenkast från varandra.
– Tiden läker inte alla sår. När vi tänder ljus idag till minne av de som fattas oss får lågorna sin kraft av både kärlek och saknad. Vi saknar för att vi älskar, säger talmannen.
