Konsten att spränga ett gammalt dockhem
Ibsens pjäs vandrar genom tiden och teatertraditioner
Uppdaterad 2022-12-15 | Publicerad 2022-10-27
Med ”Ett dockhem” fullbordar regissören Anna Pettersson en konsekvent triptyk på Dramaten. Efter Vildanden 2015 och Hedda Gabler 2016 blir det tredje gången gillt för medvetet, videoförstärkt spel med Ibsen och teatertraditioner. Men om föregående uppsättningar präglades av reducering (minns Hedda i ensam fysisk gestalt på Lejonkulan) har Pettersson denna gång tvärt om valt att expandera.
Stora scenen är inredd med runda, rörliga och emellanåt svävande scenografimoduler. På dessa är julgran, kakelugn, antikt skrivbord och modern roddmaskin placerade. Inledningsscenen, där den dramatiska konflikten om pengar etableras medan Torvald kallar Nora sin lilla ”ekorre”, ”lärka”, och så vidare, eskalerar i tre drömspelstagningar. Per Svensson, Hannes Meidal och Joel Valois spelar alla Noras make i vintagekostymer och, åtminstone till en början, i varsin spelstil, som kom de från tre olika teaterepoker. Från gammaldags farsöverspel och teater-teater, till en nutida, utåtriktad betoning som får ett modernt, vasst tillägg av Nora: ”Sluta kommentera vad jag äter!”
Trenne skepnader får även Noras väninna fru Linde. Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Käll gör henne till en skruvad Tant Grön med humoristiska lazzi-infall, varav en scen i clownnäsor. De förklarar krig mot sina kvävande korsetter, som till slut åker av i en barbröstad frihetsdans.
Men bakom utanverket är Ibsens text ovanligt intakt för att vara Pettersson. Tempot får välbehövd skjuts av Gustave Lunds effektfulla musikarrangemang där tarantellan återkommer likt en mardrömsspeldosa.
Marie Göranzon (vars 80-årsdag firades i premiärens applådtack) bidrar med erfarenhetens grundade pondus som doktor Rank och Pierre Wilkner gör Krogstad till obehaglig karriärist. Barnen däremot, medverkar tyst via bildskärm.
Att Manuela Gotskozik Bjelke är relativt nyutexaminerad skådespelare avslöjar omöjligen hennes säkra gestaltning av Noras utvecklingskurva från kuttrig, falskspelande förljugenhet till iskall, resolut beslutsamhet. Symboliskt växlar också Noras frasande 1800-talsklänningar (Nina Sandström) från borgerligt blått till feministiskt rosa, innan hon slutligen, klädd i byxor under den violetta kappan, bryter sig rakt igenom dockhemmets medaljongtapetsprojicerade vägg. Noras nyskräddade slutmonolog blir ett slags besviken hälsning från alla som genom tiderna hoppats att Nora efter alla omtag och bakslag nu väl ändå ska ha sprängt detta jävla dockhem en gång för alla.