Allt är underbart utom själva dansen
Ivan Vyrypaevs pjäs rymmer ett allvar som slarvas bort i koreografin
Publicerad 2023-09-26
Teater Galeasen vågar satsa smalt trots kris och krig, och gör nu sin tredje pjäs av ryskfödde Ivan Vyrypaev. Dramatikern, som på grund av Putins anfallskrig har avsagt sig sitt ryska medborgarskap och numera bor i Polen, hör till den så kallade ryska New drama-rörelsen.
”Dansen” skrev han 2010, före ”Illusioner” som Galeasen introducerade honom i Sverige med 2014. Den andra blev ”Omfamningar” (2017) och gemensamt för dessa tre pjäser är att de leker med relationen mellan teaterkonstens traditioner och verkliga människors rollspel i sökandet efter mening i en förvirrad tillvaro.
Nu som då regisserar Olof Hanson och med en grön ridå sveps uppsättningarna ihop till ett slags trilogi.
”Dansen” har formen av sju korta enaktare som gör intelligenta omtagningar med variationer i korta scener som utspelas i ett väntrum på ett sjukhus där någon ligger och dör. Formen bär budskapet om att alla historier på något vis är varianter på samma tema – att alla ska vi dö och innan dess vill vi ha kärlek.
Här finns den (ryska) ballerinan Katja som efter ett besök i Delhi utvecklade ett helt nytt, modernt dansuttryck utifrån det kaos, smuts, krimskrams och elände hon upplevt på en bazar. Först är det Katjas mor (vitalt och parant gestaltad av Ia Langhammer) som ligger och dör. Sen Katja själv. I en annan scen är det hennes älskare Andrejs fru som ligger där efter ett självmordsförsök.
Likt en stumfilmspianist sitter Sole Gipp Ossler längst fram vid scenkanten och skapar stämning med musikaliska ljudeffekter. Publikens uppmärksamhet sätts på prov efter varje ridåfall när detaljer i text och skådespeleri såväl som scenbild och kostym ändras. Emil Hernrieds korrupta sjuksyster kommer in på nästan samma vis och säger nästan samma sak i varje scen, men situationen har förändrats.
En ny sovjetisk propagandaaffisch hänger plötsligt i väntrummet och Frida Beckmans Katja har bytt skor. Hennes silkiga kläder ser fortfarande dyra ut och skiftar i guld, men är lite annorlunda i varje scen. Underbara Sandra Huldt spelar hennes väninna i början, men byter temperament och identitet och blir balettkritiker.
Spelet är ofta rappt och dråpligt, men texten rymmer också en genuint vacker idé om dansen som metafor för livet och konsten. Tyvärr skojas den bort i just den dansscen som kunde fått temat att kulminera i existentiellt allvar, när Ossi Niskalas koreografi istället framstår som parodisk. Det är synd, för ensemblen är otroligt skicklig på precis allt annat.