Mer komik än politik
Liv Landell Major: ”Herr Puntila och hans dräng” har aktualitet i dag men humorn går före
Publicerad 2019-10-28
Så placerar stadsteatern i Göteborg ett klassiskt skådespel i samtiden, än en gång. I våras spelade man Molière, och nu är det dags för Bertolt Brechts politiska komedi Herr Puntila och hans dräng Matti. Resultatet blir inte så pjåkigt. Regissör Pontus Stenshäll står för scenografin tillsammans med Richard Andersson, och de fläskar på långt bortom det karga anslag som många associerar med Brecht. Det är uppfriskande, och även om Puntila som spitting image av Donald Trump är ett lättillgängligt grepp, så är det smart.
Lisa Lindgren får en extra kvalitet att laborera med i sin gestaltning av den försupne godsägaren: att spela packad i tre timmar är ett näst intill omöjligt uppdrag, särskilt om man är ute efter komik. Lindgren gör ett hästjobb, i närmast bokstavlig bemärkelse. Hennes Puntila är i konstant rörelse, svajande och sluddrande med fyllbultens aggressivitet inom millimeters räckhåll. Karaktäristiska fingrar i luften och bisarr frisyr tillför extra arrogans och humor.
Många gånger är det riktigt bra slapstick, men i längden blir det väl mycket av det goda. Det hade möjligen kunnat avhjälpas av att ge chauffören Matti, Ika Nord, mer plats. Matti är Puntilas motpol med sin diplomatiska försiktighet och sitt diskreta manipulerande. Nord har ett detaljrikt, plastiskt uttryck som kommer fram och blir en motpol till Puntila, men karaktären förblir ändå något anonym.
Jämte det politiska gav Brecht utrymme åt det burleska, vilket inte alltid märks när hans pjäser sätts upp.
En vinst med den här uppsättningen är att man har tagit fasta på humorn. Ensemblen har flera suveräna musikalartister som levererar snärtiga sångnummer med ironisk klangbotten, och visar upp komisk begåvning som skådespelare. Frida Linnell river ner applåder långt innan hon har sjungit klart, och är glimrande i minirollen Fru Gyllenstjärna. Emil Ljungestig har grym tajming och är oförglömligt rolig som fåfäng attaché.
Så vad händer med det politiska hos Brecht på stadsteatern? Det är nedtonat, men insikten om maktordningen mellan Puntila och Matti smyger sig mer och mer på mellan kabarénummer och fyllesnack. Samtidsreferenser som studsmattor och skyddsoveraller antyder att pjäsen har aktualitet i en samtid där vi fått en ny sorts daglönare, väl medvetna om att välfärdssamhällets skyddsnät inte finns för dem. Som sagt, tonvikten ligger på komiken, och till del har det blivit så på bekostnad av politiken.