Lektion för klassen

Styrkan i Lidija Praizovic pjäs är också dess svaghet

helskärm

Teater som diskussionsunderlag låter från början inte så lockande. Trist, förutsägbart, tråkigt … och … alldeles underbart!?

Ung Scen Öst siktar på det senare med sin klassrumsföreställning True Colors av Lidija Praizovic, en lilafärgad tylldröm, Disney-style, som det skimrar om och som i sitt lilla format faktiskt är spännande.

Inte minst tack vare Anja Rajic som ensam på scenen gör berättelsens tre roller. Lika småtuff och skört jublande när hon är flickan  Larisa som nonchalant och avigt blyg i rollen som pojken Rashid. Och lika beskäftig och kärleksfull som Larisas dominanta mamma.

De jättelika, tunga volangkorvarna vid klänningsfållen är mammarollens rum och liv, på en gång mångtydig scenografi och del av ett klädesplagg.

Diskussionen efteråt ska handla om rasism och förutfattade meningar, om klass, om flickor och deras  mammor och kanske också pojkar och deras flickor. Ungefär så.

Smart nog börjar inte pjäsen i de stora sammanhangen utan i mitt i det lilla hjärtat som en dag slår en volt, när Rashid, skolans coolaste kille sätter sig vid Larisa i matsalen.

Intresset är väckt, också hos publiken. Sagan är i gång. Eller dramat. För Rashid är svart och muslim, Larisas familj kommer från Serbien. Och det är ju skillnad på folk och folk.

Larisas mamma är inte alls med på noterna. Stora utbrott, stora gester. Larisa fängslas bakom en vacker silvermask som gör henne blind och stum. Men kärleken spirar trotsigt. Paret köper ringar övervakade av  rasistiskt misstänksamma varuhusvakter. Den smarta, vackra och envisa Larisa kämpar, springer, dansar för sin frihet.

Det strålar om henne.

Men föreställningens styrka är samtidigt en svaghet. För det går inte att komma ifrån, vilket påpekades i diskussionen efteråt, att  Rashid och Larisa också är klichéer, kraftigt betonade i  Astrid Assefas regi.

Fastän deras kärlek går på tvärs mot traditionella familjevärderingar och rasistiska fördomar representerar de samtidigt mycket stereotypa könsroller och förtjänar sin egen klassrumsdiskussion.

Lidija Praizovic är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras pjäsen av Ingegärd Waaranperä, kritiker på Dagens Nyheter.