Intensivt och känsligt som brännskadad hud

Bergmans ”Tystnaden” som filmisk teater

Liv Landell Major

helskärm

Irländska Dead Centers bearbetning av Ingmar Bergmans Tystnaden gör stadsteatern i Göteborg till en filmisk plats, bokstavligt talat. Nästan hela dramat utspelar sig bakom en skir jätteduk, och scenografins många sömlöst växlande rum förstärker hybridupplevelsen, där rörlig bild och scenkonst smälter ihop.

Dialog och berättelse ligger nära Bergmans drama. Publiken kommer tätt intill de passivt aggressiva systrarna som fastnat i ett främmande land, där den enas lilla pojke irrar omkring i ödsliga hotellkorridorer. Detaljer som datorer, munskydd och kameror markerar en förflyttning till nutid, men annars ter sig miljön suggestivt konservativ, precis som i filmen. Och man har på ett förtjänstfullt sätt tagit fasta på den klassiska estetiken. Sandra Redlaff som Anna glider i den ena vackra klänningen efter den andra och Mia Höglund-Melin är stilren som Ester, till och med i pyjamas.

Relationen mellan systrarna är brännhet, trots den strama familjekultur som anas mellan raderna. Samspelet mellan Redlaff och Höglund-Melin är intensivt och känsligt som brännskadad hud. De illustrerar perfekt hur syskonrivalitet kan te sig och urarta.

Annas lille Johan är bara med på digital distans. Hans perspektiv kommer fram genom Farrokh Tavakolis webkamera, som följer och undersöker allt som händer. På pappret låter det krystat, men bidrar tvärtom till nya djup, rörlighet och närkontakt. Av och till blir det subjektiva perspektivet voyeuristiskt, vilket jackar väl in i den klaustrofobiskt sensuella konflikt som huvudpersonerna iscensätter.

Det konstruerade språket som talas på hotellet tycks bestå av ojämna delar baklänges-svenska och klingande rappakalja med estniska förtecken. Det pratas dock för mycket. Uppsättningen gör inte riktigt skäl för sitt namn – tystnaden som sådan ges inte chansen och därmed uteblir den yttersta laddningen. Till del har detta med teatern som konstform att göra, eftersom skådespelarna behöver grövre verktyg än på vita duken. En förklaring skulle också kunna vara att premiärnerver drivit upp tempot med tanke på att föreställningen slutar tio minuter tidigare än beräknat.

Under slutscenerna tas den tunna duken bort, och vi dras in i en mörk rymd. En sliten grupp kvinnor sjunger som änglar under gungande kristallkronor. Det är onekligen stämningsfullt, men ett onödigt stilbrott i ett stycke scenkonst som annars håller formen väl.