Teater på hög höjd
Uppdaterad 2016-07-08 | Publicerad 2015-10-08
Sara Stridsberg fortsätter arbeta med dokumentärt material
När Dottern i Ingela Olssons gestalt svarar på Moderns fråga om vilken färg havet har i dag, kommer svaret som ett knivhugg: ”Safir.” Tonfallet är kort, bitskt, uppgivet och rymmer hela det liv mor och dotter sedan årtal tillbaka delar i det förfallna, extremt smutsiga men mycket stora huset i East Hampton. Ett hus som vid sidan av årgångsdamm rymmer fåglar, 16 katter och åtminstone två tvättbjörnar. Föga märkligt att hälsovårdsnämnden är i färd med att giftstämpla huset.
Sara Stridbergs Konsten att falla är en pjäs med styrka och integritet som i Richard Günthers regi har hittat hem i en uppsättning som gör allt rätt. Det överbelamrade scenrummet hotas att övertas av naturen i form av några kala ungträd. I mitten av rummet, bland persedlar, böcker, tidningar, husgeråd och konservburkar, står två sängar. Modern (Monica Stenbeck) håller sig helst i sängen. Dottern byter kläder, letar undangömda räkningar och äter kakor.
Stridsberg utgår ofta från dokumentärt material i sitt författarskap. Denna gång handlar det om amerikanskorna Edith Ewing Bouvier Beale och Edith Bouvier Beale, modern en kabarésångerska med måttlig framgång, dottern under några år modell med måttlig framgång. Den yngre Edith var dessutom kusin med Jackie Kennedy som är den som räddar dem från att bli vräkta av hälsovårdsnämnden från huset de hade isolerat sig i sedan tidigt 60-tal. Stridsbergs pjäs utspelas under tidigt 70-tal, och bland materialet till pjäsen finns dokumentären Grey gardens från 1975. (Historien har också blivit en spelfilm och en off-Broadway musikal.) Modern är extremt självupptagen, svarar sällan på Dotterns frågor, minns hellre sina söner, sin exman, men allra helst sig själv som ung och vacker.
Dottern minns sina fåtal uppvaktare, sin tid som modell och allra mest allt det hon kunde ha gjort om inte hennes mor hade hindrat henne. Emellanåt kommer personer från det förflutna in, alla i Johan Wahlströms gestalt (bröderna, Jackie Kennedy, en präst, en journalist).
Förhållandet mellan mor och dotter är starkt symbiotiskt, replikerna ena stunden tragiska, nästa komiska, som en legering mellan Norén och Beckett, men uppvärmda av Stridsbergs humanism.
Monica Stenbecks och Ingela Olssons insatser är storslagna. I full kontroll över sina rollgestalter frambesvärjs de båda kvinnornas i grunden tragiska liv, men utan att uppsättningen köpslår med det djupt mänskliga. Konsten att falla är teaterkonst på hög höjd.
