Giftiga relationer i den nya AI-overkligheten
Alejandro Leiva Wengers ”Nattvak” på Göteborgs stadsteater är en familjetragedi med kuslig twist
Publicerad 12.46
Alejandro Leiva Wengers nya pjäs är ett påträngande relationsdrama i en nära framtid, där AI har sprängt alla gränser. Människor har tappat kontakten med sina instinkter och känner inte längre igen det autentiska, ens hos sina närmaste. Alla är mer eller mindre misstänksamma och den som hamnar i kris blir lätt biten av konspirationsteorier. Kulturen skapar neuroser, kanske till och med psykoser.
I denna smått sjösjuka kontext illustrerar ”Nattvak” hur en liten kärnfamilj kämpar för sin mentala och faktiska framtid. Martin Rosengardten står för regin, och uppsättningen sitter som en smygande smäck på Studion på Göteborgs stadsteater.
I grunden är det här en klassisk familjetragedi, med en kuslig twist. Ett gift par spelat av Magdalena Eshaya och Johan Friberg träter om detaljer kring den vuxne sonen, gestaltad av Odin Romanus. Han borde vara på väg ut i livet men sitter fast på övervåningen där han återhämtar sig efter en mystisk olycka.
Utmärkande är den snabba, laddade dialogen. Det liknar en hetsk tennismatch, där kombattanterna är strikt disciplinerade men egentligen vill döda varandra. Varje samtalsämne blir en irriterad fajt på randen till krig, men samtligas konflikträdsla gör i stället att lager läggs på lager av frustration. Resultatet: En salong fylld av mentalt gift som måste ut, på ett eller annat sätt.
För intensitetens skull hade ett par scener kunnat strykas och dialogen kortats ner här och där. Ändå är den gestaltning ensemblen ger av förment intellektuella personers konflikter smått fantastisk. För hur belevad en människa än ger sig ut för att vara, så kan hon inte leva skild från sina instinkter och känslor i oändlighet. ”Nattvak” är ett skruvat men distinkt exempel på vad som kan hända då.
Den minst trasiga karaktären i dramat är flickvännen, charmigt spelad av Pierina Rizzo. Som ett ljus vid horisonten med markörer från ”arbetarklassen” kliver hon in i salongen; käkar jordnötter, grabbar tag i vinflaskor och gillar 2Pac. Det är övertydligt, men okej. Hon fungerar som ett slags markkontakt gentemot de övriga, men har en åldersadekvat naivitet och blir snabbt utmanövrerad av matriarken i dramat.
Magdalena Eshaya är suverän som modern; den uppburna forskaren som alltid dämpat egna behov och fokuserat på prestation. Hennes rädslor kring sonen gör henne till överbeskyddande tyrann. Han svarar med att bli förvirrad och växlar från självutplånande till upprorisk. Kanske motsägelsefullt, definitivt destruktivt. Mamman styr familjen genom sin med sin passivaggressiva, verserade vrede. Maken/fadern, elegant gestaltad av Johan Friberg, har tappat sina koncept som man och människa. Han flyter med och fyller sitt mentala och fysiska tomrum genom en affär med bästa väninnan, energiskt spelad av Anna Harling.
Sammanfattningsvis är ”Nattvak” ett gediget psykologiskt drama förkroppsligat av en tajt liten ensemble, med en science fiction-dimension som i framtiden lär te sig typisk för 2020-talet.