Hans sista dansverk är på högsta nivå
Ett vackert och värdigt avsked av Kenneth Kvarnström
Publicerad 2022-01-27
Koreografen Kenneth Kvarnström lär ha flaggat för att Pianotopografier kan bli hans sista dansverk. Jag hoppas verkligen att så inte blir fallet, men om — så bjuder han med detta nya multidisciplinära stycke för Riksteatern på ett både vackert och värdigt avsked.
I Pianotopografiers skulpturala scenlandskap finns många pilar till Kvarnströms tidigare stycken, med välbekanta skuggor av svärta och död. Samtidigt tycks han här orientera sig mot nya trakter och medverkar själv på scenen som installerad dans- och bildkonstnär. Inte olikt rollen Jesper Waldersten hade i det förra verket Det var inte jag. Igen som blev Kvarnströms sista i egenskap av danschef på Kulturhuset stadsteatern våren 2017.
Nu vidareutvecklar han idén att blanda olika konstformer på samma scenpalett ihop med fyra otroligt skickliga dansare: Matthew Branham (som medverkade i Det var inte jag . Igen), Anton Borgström, Ole Kristian Tangen samt magnifika Ida Holmlund. Den mångsidiga, finlandssvenska dansaren som i hiphop- och voguing-kretsar går under artistnamnet Inxi, är ett av det svenska danslivets mest intressanta namn. Hon sticker verkligen ut, trots att även de tre manliga dansarna håller en väldigt hög, känslig nivå.
Samstämmigheten är extremt fin i ensemblen, i organiskt böljande och smittsamt transformerade energiflöden. Kvarnström betraktar reflekterande sin skapelse och på en stor pannå i fonden målar han svepande, cirklande former, som speglar dansarnas rörelser. Också detta som ett slags koreografi, och mönstret går igen likt smidd notation i skulpturala metallformer och improvisatoriskt utslängda metallringar på dansgolvets heltäckande, isgråa matta.
Koreografin vilar mjukt och säkert på elektromollig, melankolisk musik från Nils Frahms album Solo remains. Ihop med en ljussättning som växlar mellan kallt och varmt framkallar den skiftande klimat på scenen. Stycket Four hands, som inleds med harpa, tolkas nästan bokstavligt: här får dansarnas händer full exponering.
Musiken levereras ur olika typer av högtalare, först helt konventionellt, sedan ur megafontrattar som plockas fram ur scenografins trälådor, som också visar sig rymma en hel armé av små träfigurer. Ljudlandskapet i det fysiska rummet betonas ytterligare när musikåtergivningen flyttas till mindre handhållna ljudmonitorer som dansarna tar med sig ut i publiken under ett helt magnetiskt solo av Ida Holmlund.