Jon Fosses ”Mor och barn” en jättepåse av skuld
Publicerad 2012-09-28
Fria Teatern ger 60 minuter livsfarlig familjeanspänning
TEATER ”Så möts de igen efter många år. Mor och barn, karriärkvinnan från Oslo och sonen från Vestlandet.”
Så presenterar Fria Teatern sin uppsättning av Jon Fosses pjäs Mor och barn i översättning av Kia Berglund. Det räcker fint, allt stämmer. Barnet har dock blivit man. Besöket hos mor har till sist blivit av men inför henne blev talet visst det lilla barnets enstaviga grundfärger igen: – Ja. – Nej.
–Snart blir du väl stor chef?
– Pappa berättade …
Inför Henrik Ståhls förlamat, djupfryst sårade förtvivlat vågrätt leende storbarn, blir mor ung. Birgitta Sundbergs ungdom är den som bara talar utifrån sig själv, som alltid envist försvarar sina självhjälpande beslut, som vill klättra högt och fritt och ändå fortsätter att förödmjukat gräla med sin redan döda mamma. Och vill få viss bekräftelse på att brösten är okej.
Strax intill dessa två infantiliserades kontaktkatastrof lirkar regin varligt fram en sorts bleknad spökkopia av de två människorna. Deras andra jag. De dom blivit. Vuxna nu. En jättelik påse skuld nerhälld i en jättelik påse övergivenhet men med möjligheten att tala lite sanning.
Fosses drygt en timme långa pjäs har fler teman. Kvinnosaken som kan skrattas åt. Också. Klyftan mellan utmark och huvudstad. Jesus.
Men styrkan här är den höga klangen från den helt livsfarligt hårt anspända strängen mellan mor, barn och deras två tillintetgjorda fullväxta skuggor. Den bara tystar allt annat språk de har. Troligen för gott.
Jenny Teleman