Ester Nilsson i köttet
Cecilia Djurberg ser Lena Anderssons Utan personligt ansvar som tragikomiskt kammarspel på Brunnsgatan fyra
Publicerad 2018-04-12
Ester Nilssons faiblesse för kulturmän är välkänd vid det här laget och nu får vi åter igen möta Lena Anderssons kärlekstörstande romanfigur i köttet. På Teater Brunnsgatan fyra har Martina Montelius egensinniga ordbehandling funnit en lyckad matchning med Lena Anderssons analytiska prosa som funkar precis så där bra som Ester Nilssons kärleksaffärer inte gör.
Montelius nya, välavlyssnade och absurt tillspetsade dramatisering av den andra boken om Ester, Utan personligt ansvar, transformeras i Rickard Günthers regi till ett tätt, tragikomiskt kammarspel. Här regisserar Ester i sin tur – med Anna-Lena Efvermans släpigt underhållande trånad, argumenterande övertygelse och många glas vin – in den gifte skådespelaren Olof Sten i sitt liv. Trots att han redan i första scenen slår fast att han inte vill dela det med henne och aldrig kommer att lämna sin fru.
Likväl spelar han med och Leif Andrée manifesterar detta tacksamma metaperspektiv när han låter sin Olof förföras passivt med ett snubbigt, suckande och axelryckande spel mot Esters konfrontationer. Musiken vädjar med pianon och stråkar till vår romantiska förståelse för Esters känslor, medan orden går på tvärs med handlingarna.
Som åskådare får vi själva fylla i vad det egentligen är som får Ester att förälskas och fortsätta att klamra sig fast vid sin romantiska idé i tre år, samtidigt som hon fortsätter att analysera sönder den. Det är befriande att få skratta lika mycket åt bådas oförmåga att ta ansvar för detta känsloekonomiskt ojämställda relationsdrama.