Samtidskritisk karusell

Amelie Björck ser en genomproffsig och galet komisk Doktor Faustus på Folkteatern

Amelie Björck

helskärm

Kanske är det ingen slump att Erik Holmströms nya dockteaterproduktion handlar om konstens varufiering, kändis­skapet som tom fetisch och den förödande jakten på bekräftelse. Holmström, vars hembas är Malmö dockteater, är nu i en fas då stora institutioner fått upp ögonen för hans originella experiment med dockteatermagi och samhällsengagemang som vitala komponenter. Det gäller att behålla integriteten och inte lockas att sälja sin själ.

Detta är som bekant vad Dr Faustus gör, fast han kanske aldrig har så mycket eget att försvara. Precis som Christopher Marlowes förlaga från 1590-talet är 2018 års Faustus i sin öppningsmonolog mest cynisk, han tycker sig ha läst allt (klassikerna kastas av scen) och sett igenom konstens och vetenskapernas fåfänga spel. Han vill ha mer och annat – men hur och vad?

I ett lotteristånd väntar säljgeniet Mefistofeles med en bra deal: 24 år av
magiskt ”du får vad du vill” mot lite evigt lidande i helvetet som efterrätt.

Maja Kall har gjort en kongenial scenisk lösning utifrån led­ordet ”platt”. De lik­bleka dockorna flackar med blickar och lemmar, de kan till och med blåsa cigarettrök genom munnarna med skådespelarnas hjälp.

Kulisselement kan smidigt fällas in och ut, som på en Drottningholmsteater
i mini­format, för zappande miljöbyten mellan arbetsrum, nöjesfält, lyxbostad och stimmig bar. Mycket liv och rörelse är det. Men allt, precis allt, i den här världen är ”platt”.

Materiellt är både människor och ting fototryck på stela skumplattor. Existen­tiellt är allt platt, i meningen framtrollat av Mefistofeles, inte
bara rikedomen när Faustus blir mega­kändis extra allt (inklusive boss över vapen- och droghandel) utan även Gretchen som i en bitchigare gestalt hämtas in från Goethes version av dramat.

Det som gör upplevelsen till mer än en genomproffsig,
i stycken galet komisk, i stycken grällt samtidskritisk karusell, är de tre skådespelarnas ömsinta förhållande till dockorna. Deras totala uppmärksamhet är magnetisk och ger, tillsammans med de
historiska referenserna i både berättelsen och scentekniken, det platta levande djupskikt.

Det är dessutom något gripande över Faustus insikt om att det han själv har skapat är helvetet på jorden. Till skillnad från Marlowes gycklarlika Faustus, som tanklöst pucklar på påven och ger goda män bockhorn, gör Holmströms jagsvaga figur ett slags botgöring med kors och piska redan i jordelivet. Sent ska syndaren vakna.

Kanske bättre sent än aldrig.