Nostalgi med smärtkoreografi
Cecilia Djurberg ser sinnligt gestaltad Hemsjuka på Kilen
Publicerad 2018-04-25
Små, bruna apoteksburkar skickas runt i salongen på Kilen. ”Lukta”, säger etiketten, och kaneldoftens minnen av julmys och bullbak möter mig under ett lock. Ett milt ljud som av hjärtslag signalerar trygghet när skådespelarna Sandra Medina och Rasmus Lindgren skickligt etablerar formen av sinnlig och fysiskt gestaltad föreläsning.
En lastpall av minnesbagage packas upp och sprids ut som bilder av människors önskan att hitta hem och finna trygghet i tillvaron. Hemsjuka, skriven av ensemblen och Gabriela Pichler, handlar om nostalgi. Ett ämne man kan lockas att skoja om, men som av Lumor tas på djupaste allvar.
Skådespelarna läser ur journaler med moderna fall av vad som på 1600-talet betraktades som en dödlig sjukdom, och fortfarande kan vara. Vi möter Christoffer som bär sin depression som en hjälm efter att en separation och ett dödsfall huggit av hans rötter. Beatrice, som ständigt får frågan var hon kommer ifrån, och sjukskrivne Jashar, ”vilse i sina ideologier” sedan flyktingkrisen 2015.
Känslor placeras ut som kroppsliga punkter och de olika livsödena får varsin ”smärtkoreografi” av suckar, grimaser och panikångest. Frågan om var gränsen mellan sjukdom och ”normal existentiell ångest” går aktualiseras och när aktörerna som i en terapiövning regisserar varandra att spela att ”det alltid kommer att vara vi” och motsatsen ”stäng av mig” blir det en drabbande påminnelse om hur dåliga vi människor kan vara på att spela våra roller.