Ett slag i ansiktet

Sinziana Ravini fröjdas åt Eisensteins uppkäftiga arvtagare

Konst som spelar makten i händerna brukar sällan bli intressant, än mindre betraktas med respekt av eftervärlden. Men det finns alltid undantag. Sergej Eisenstein är onekligen ett av dem. På Lunds konsthall har curatorerna Anders Kreuger och Åsa Nacking låtit en hel utställning utgå från Eisensteins legendariska montageteknik, med allt vad dialektisk bilduppbyggnad, snabba klipp och flerfaldiga vinklar heter. Pansarkryssaren Potemkin som också visas parallellt till utställningen handlar om några sjömäns revolt på en rysk båt men också om revolutionen – som Lenin kallade det mest rättvisa av alla krig.

Filmen består av ett upphackat bildflöde som angriper betraktaren från flera olika håll och på det sättet rycker med honom i bästa totalitära anda. Det är svårt att värja sig, och det är inte för intet som Eisenstein kom att bli en del av Sovjetunionens propagandaapparat. Något som inte hindrat honom från att tjäna som inspirationskälla för vår tids konstnärer. Så också på Lunds konsthall där den ukrainskfödde Boris Michailov och ryskfödda Olga Tjernysjova lyfts fram som värdiga arvtagare. Den intressanta twisten är att dessa konstnärer låtit sig inspireras estetiskt men inte ideologiskt, att deras skarpa kritik av ett postsovjetiskt klassamhälle i klorna på fattigdom, sjukdomar och våld gjort att deras konst betraktas som icke-officiell och oppositionell. Det är med andra ord så långt bort från Eisensteins heroisering av arbetarklassen man kan komma och en rejäl kalldusch mot likgiltigheten. Men här finns också humorn och surrealismen som Eisenstein hade nära till – men som vi ofta glömmer – fångad i ytterligare en arvtagare, nämligen den postsovjetiska filmaren Kira Muratova vars filmer också visas parallellt med utställningen.

Och som den flitiga Moskvaresenär jag är – som sett hur den västerländska intelligentian och stjärncuratorerna uppmuntrat den konstscen som stryker makten medhårs, som gått med på censur när de ordnat biennaler och dessutom struntat i konstnärer som tillhör den äldre generationen – kan jag inte annat än fröjdas åt denna välbalanserade utställning. För vem är jag att fördöma de spekulativa halterna i Boris Michailovs bilder, där han bett sina hemlösa studieobjekt att dra ner byxorna och visa sina ärr, sina kön och sina lenintatueringar? Och varför skall man alltid höja upp dem som faktiskt alltid gör rätt – som till exempel Olga Tjernysjova som bjuder såväl på en bakåtblickande, nostalgisk tågresa till Mozartstråkar och Pusjkinrecitationer, som på en nutidspanorerande båtresa längs Moskvafloden med allt vad billig bärs och gogodansöser heter. Ryssland är ju som Churchill sa en gång – ”en gåta innesluten i ett mysterium inuti en hemlighet”.

Efter Eisenstein är när allt kommer omkring både en etnografisk utställning om rysk normalitet och abnormalitet, en intellektuell utmaning och ett slag i ansiktet på allt vad statligt eller marknadsorienterad konst heter.

Sinziana Ravini