Aj, aj, Weiwei

Frans Josef Petersson saknar udd i den världsberömde aktivistens verk

Att Magasin 3 nu möjliggör för en konstintresserad allmänhet att stifta bekantskap med en av världens mest omtalande konstnärer på senare år är naturligtvis utmärkt. Om utställningen dessutom kan bidra till att stärka Ai Weiweis ställning i Kina, och därmed påverka kampen för mänskliga rättigheter i positiv riktning, är det ju ännu bättre. Utställningsbesök som demokratisk plikt.

Men konsten lämnar trots allt en del att önska. Om ett verk som Dropping a Han Dynasty Urn från 1995 fortfarande provocerar tanken, har Ai Weiweis arbete på senare år tagit en mer uppbygglig vändning: i stället för den krossade urnans etiska utmaning ställs betraktaren i verk som Sunflower Seeds (2009) eller World Map (2006–2009) inför mer ensidiga hyllningar till individen och den personliga friheten. Det första genom fem ton handgjorda och handmålade solrosfrön i keramik placerade i en hög på golvet (samma verk som i Turbinhallen på Tate Modern 2009, fast här i mindre skala), det andra genom en världskarta uppbyggd av tusentals lager av vitt bomullstyg.

Lika kontroversiell som Ai Weiweis konst är i hemlandet (även om det kanske i första hand är bloggaren och aktivisten som är en nagel i ögat på den kinesiska regimen), lika harmlös ter den sig i en svensk kontext. Och jag kan inte låta bli att undra exakt vad i dessa verk som tänks lyfta fram de lågavlönade arbetare som möjliggjort deras produktion. Är det inte tvärtom så att Ai Weiweis ambition och tillvägagångssätt motsäger just en sådan effekt? Vad som däremot står klart är att verken fungerar utmärkt för att döva samvetet och bekräfta världsbilden hos den västerländska publik som är dess huvudsakliga mottagare. Det är knappast någon slump att Proventusägda Magasin 3 plötsligt visar ett intresse för samtidskonstens politiska dimensioner, något som ofta har lyst med sin frånvaro i tidigare utställningar.

Presentationen inkluderar ytterligare en installation, tre videoporträtt av staden Peking samt ett läsrum där besökaren kan fördjupa sig i Ai Weiweis sociala arbete. På konsthallens nedervåning visas det omfattande projektet Fairytale, när konstnären bjöd in 1 001 kinesiska medborgare till Documenta 2007: en dokumentationsvideo, porträtt av några av de medverkande samt en sovsal av det slag som inreddes åt deltagarna i en lagerlokal i utkanten av Kassel. Här exemplifieras Ai Weiweis förmåga att genomföra stora projekt med en bevarad omsorg om detaljerna, men också hans förkärlek för oblyga iscensättningar av sig själv som världsförbättrare.

Magasin 3 bjuder på ett sparsmakat urval ur Ai Weiweis produktion med tonvikt på verk från mitten till slutet av 00-talet, och det hade självfallet varit intressantare om man inte enbart velat bekräfta hans politiska ikonstatus utan också komplicera bilden av honom som konstnär. Till exempel genom att inkludera arbeten från tiden i New York på 80- och 90-talen, som kunde visa hur kinesisk och amerikansk kultur gradvis vävs samman och möjliggör Ai Weiwei som vi känner honom i dag. Men det vore kanske att begära för mycket. Konstnären är fortfarande satt under övervakning och förbjuden att resa och uttala sig i media, vilket naturligtvis har försvårat arbetet med utställningen också i dess nuvarande form.

Antagligen är det lyckligt att den alls har gått att genomföra.

Frans Josef Petersson