Protester önskas 100 år efteråt

Ulrika Stahre

Återuppbyggd Kongo-by blir ett ”mänskligt zoo” i Oslo

helskärm

I Oslo, på promenad bland turister i Frognerparken och på vägen upp mot Vigelandsparkens final, den stora monoliten, kan man strax till vänster se en stor portal framför en liten samling hyddor. Det är en återuppbyggd version av den ”Kongoby” som visades under det norska hundraårsfirandet av grundlagen, 1914.

Inbäddad i vårgrönska reser sig nu en tvåvåningars träbyggnad, mättat rödbrun och med balustrader av björk. Bakom portalen ett tiotal små hyddor. Två norska och två belgiska flaggor fladdrar medgörligt lojt. Lediga besökare, dagisbarn, turister. Alla vallar vi runt oss själva. Det är lite som en övergiven festplats.

100 år post festum.

Då, samma år som världskriget utbröt och större delen av södra halvklotet var koloniserat av det norra, visades människor från Senegal, så många som 80 personer, upp i form av ett ”mänskligt zoo”. Inför firandet hade man diskuterat att ha en sameby utställd - något som inte blev av, eftersom ansvariga insåg det dubiösa i att placera ut röstberättigade landsmän som utställningsföremål. Där gick gränsen för objektifieringen. I stället anlitades brittiska ”European Attraction Limited” att organiserade det hela, lett av underhållningsentreprenören Benno Singer.

Klart är att den exotiserande utställningen skapade, och förstärkte, idéer om en europeisk överlägsenhet. Den primitiva byn skulle visa hur långt norrmännen kommit i sin civilisationsprocess.

Nu, hundra år senare, vilar en glädjande oklarhet över vad som egentligen visas.

De två konstnärerna bakom byn, sudanske Mohamed Ali Fadlabi och svensk-kanadensiske Lars Cuzner har sedan de påbörjade arbetet med återuppbyggnad och återskapande av Kongobyn sagt sig vilja ha mothugg och kritik. De började med att kopiera namnet, hela projektet kallas ”European Attraction Limited”.

De vill ha de protester som inte hördes 1914, eller sedan dess. För det som provocerade dem mest var den utradering av Kongolandsbyen som skett i den norska historieskrivningen. Frognerparken räknade in häpnadsväckande 1,4 miljoner besökare (då Norge hade 2 miljoner invånare). Ändå är det inte en händelse som fått en plats i historieskrivningen.

Mänskliga zoon var inte på något sätt unikt för Norge, utställningar med minoriteter eller vad som uppfattades som exotiska inslag var tämligen vanliga i en tid som var besatt av skillnader, sortering, ras.

Däremot är det, som Rikki Andreassen påpekat på en konferens som projektet höll i februari 2013, förhastat att se de som deltog helt och hållet som objekt. De hade också eget handlingsutrymme, och till exempel i Köpenhamn strejkade en grupp kineser för att få ut sitt arvode.

Kongobyn år 2014 är ett projekt med många delar, och den lilla by i Frognerparken som ska finnas hela sommaren är bara en del. En annan del är att den ska befolkas av frivilliga, att konstverket ska vara en re-enactment, en återskapad händelse. Byn var tämligen obefolkad när jag var där - frivilligheten är total - men en kvinna som intervjuades av NRK i anslutning till öppningen var oroad över den låga standarden på boendet.

Frivilligheten betyder också att det är en blandad skara som eventuellt kommer att befolka Kongobyn. Att Kongobyn skulle kunna vara vi allihop, oberoende av hudfärg. Detta tar delvis loven av den kritik som framförts mot projektet framför allt från afronorska och antirasistiska grupper: de har, med rätta, ansett att det är en dålig idé att reproducera rasistiska praktiker för att synliggöra rasism.

Det ironiska med ”European Attraction Limited” är att det finns en vilja att diskutera rasistiska tecken, strukturer, den ”rasismens arkitektur” som skapat det samhälle vi har i dag, men att bemötandet har varit tämligen lojt. Som Monica Ifejilika, Asta Busingye Lydersen och Saynab Mohamud menade i Aftenposten i mars så hade debatten halkat snett eftersom det norska majoritetssamhället inte har förstått att konstprojektet handlar om dem. Nazneen Khan-Østrem skrev i VG den 22 mars att Kongolandsbyen, det är den vi bor i, den finns redan. Alla som inte är ljushyade känner rasismen i sina kroppar, alla känner sig utställda, sorterade, underkastade ett vi och dom-tänkande. Så vad händer då när byn mest blir en hommage till de människor som visades upp 1914?

Kongolandsbyen i slutet av maj är en idyll. Glada människor, möjligen med en liten bekymrad rynka när texten om 1914 års händelser blir läst, men sedan är det mest kameran upp. En parkattraktion bland många.

Ändå kan ingen undgå subtexten. De smala björkstammarna, som utgör hyddornas väggar och bärande funktion, har en omisskännlig nordisk prägel. Det här handlar inte bara om Norge - det skulle inte falla mig in att diskutera den norska självbilden - utan om en generell skandinavisk godhetsnorm, med en förskönad historieskrivning.

Om kolonialismen 1914 var livaktig och försåg den redan rikare världen med billiga råvaror, är den fria världen 2014 fortfarande ekonomiskt ojämlik. Afrikanska invånare sågs då som undermåliga, nu som ekonomiska flyktingar utan rätt till livschanser i Europa. Bilder som både då och nu utgår från en europeiskt inskränkt självbild.

Kontrasten mellan Kongolandsbyen och Vigelandsparken är stor - den ena tillfällig, flyktig, den andra monumental. Gustav Vigelands skulpturer berättar i idealiserad realistisk form om familjen, begäret, kärleken och konflikterna. Vi, som betraktar, kan eventuellt känna igen oss, rent av identifiera oss med de olika åldrarna, med minnen av barndomens grimaser.

Vi ser en form av representationer av oss själva. När blicken i stället går till Kongo­landsbyen, fastnar den i dubbelheten av nu och då, samtidigt som den söker mer av samma: identifikation och representation. Visst kan jag förstå det historiska faktum, den form av utveckling som ledde fram till Kongolandsbyen 1914, och vad som lett fram till att det blir väldigt annorlunda 100 år senare. Då fick en grupp människor representera en kontinent som många uppfattade som både okänd och underlägsen.

Nu får gruppen representera sig själva, och möjligen oss allihop. På det sättet är det en re-enactment, som inte betyder kritik utan försoning, en katharsis där människa möter människa. Tidsmaskinen är både trasig och i full funktion, samtidigt.