Framtidstro i svart-vitt
Uppdaterad 2013-08-25 | Publicerad 2013-08-23
Malick Sidibés fotoklassiker visar ett ungt Mali i en optimistik tid
När Malick Sidibé för tio år sedan fick Hasselbladspriset, var det en bekräftelse inom konstvärlden av den afrikanska kontinentens (foto)konst. Det fanns ett stort intresse att visa och diskutera konst som handlade om kolonial erfarenhet och historia, framför allt den afrikanska kontinentens. Året innan hade Okwui Enwezor lett Documenta i Kassel och stärkt ett postkolonialt medvetande.
När Malick Sidibé nu visas på Marabouparken är det som om tiden stannat. Inte bara för att fotografierna är desamma som visades när han hade fått Hasselbladspriset, utan för att samtalet har avstannat och börjat om. Återigen är det mesta som visas på de europeiska museerna och konsthallarna skapat inom en västeuropeisk kontext. Återigen vaknar vi yrvaket inför Sidibés skildringar av ett nyligen självständigt Mali, av festkvällar i Bamako på 1960-talet, av fantastiska ateljébilder från en optimistisk tid.
Utställningen La vie en rose blir därför, för någon med hyfsat minne, en dubbel historielektion som innehåller både Malis samtidshistoria och konstvärldens.
Denna dubbla blick förtar inte fotografiernas kvalitet, men det är med blandade känslor jag återser dessa moderna klassiker. Varför hans nyare fotografi inte visas är en gåta. Eller så är det inte det. Tre foton från 1990-talet finns med, samtliga föreställande en kvinna fotograferad bakifrån. De är grafiskt intressanta, eller åtminstone eleganta. En sorts stilleben med kvinnlig modell enligt känt konsthistoriskt manér: kvinnokroppen som en dubbelfungerande form, både estetiskt objekt och begärsdito.
Så det är kanske lika bra att det är Sidibés och Malis ljusare, gladare och till synes jämlikare period som dominerar utställningen. Unga kvinnor och män, oftast, som sökte sig till Sidibés ateljé för att få sig själva eller den nya motorcykeln förevigade i svartvitt. På kvällarna gav sig Sidibé ut och dokumenterade, eller snarare porträtterade, nattlivet i Bamako.
Det är glädjen, ungdomen och framtidstron som lyser ur fotografierna. På La vie en rose visas också ett par dokumentära filmer, där besökaren möter hans numera åldrande modeller. De ser lite förläget tillbaka på sina egna unga jag, minns och återberättar. Det är lite bitterljuvt – dock skapar berättelserna också en känsla av att ett människoliv i historiens väldiga kvarn är kort, men väldigt stort och långt ändå.
