Konst är politik i Norge
Publicerad 2014-05-27
Utställningen i Bergen skulle ha förbjudits av Putin
I senaste numret av Norsk Shakespeare- og Teatertidskrift, har den ryska skribenten Marina Davydovna granskat texter om teater och humaniora. Hon har kommit fram till att i Ryssland är begreppet ”aktuell konstnär” ett skällsord. Det är alltså inte så konstigt att när och Nadezdja Tolokonnikova, två av medlemmarna i Pussy Riot, kliver in på scenen i Bergen för ett samtal, kommer det att handla om ryska fängelser. Man har just visat dokumentärfilmen Pussy vs. Putin och utställningen The White Circle, av Lusine Djanyan och Aleksej Knedlyakovsky, har samma dag invigts i konsthallen Kode.
Utställningen ryms i ett rum där man har gjort en stor mängd pappfigurer med demonstrationsplakat i leksaksformat, autentiska texter om verkliga personer varav flera har fängslats. Filmen, som har visats på Göteborgs filmfestival, dokumenterar en rad av deras aktioner med skakig hand- eller mobilkamera. Det är väl just filmandet som är poängen, att den fåtaliga publik de får vid sina ofta mycket korta framträdande i färgglada baklavas, filmas och delas på nätet. Utställningen skulle ge fängelse i Putins Ryssland, likaså skulle filmvisningen avbrytas av ett eller annat påhittat skäl.
Så säger Maria Aljochina och Nadezdja Tolokonnikova i diskussionen efter filmen. De har båda suttit i fängelse och Maria Aljochina är den som syns mest i filmen. De kommer direkt från Cannes, där de talat med Uma Thurman och Quentin Tarantino. Att synas är viktigt och de påminner om situationen för de politiska fångarna i Ryssland, inte minst alla de som fängslades efter demonstrationerna 6 maj 2012 och inte är lika kända som Pussy Riot. Fånglägren i Ryssland är förskräckliga. Själva fick de sy polisuniformer 16 timmar om dygnet, det öppna brev som Aljochina skrev har något förbättrat villkoren, men bara så länge de ständig gör kontrollbesök i fängelserna. Besökare behandlas lika illa som fångarna.
Alexander Tjeparuchin, kulturledare som följt gruppen sedan femton år, menar att Pussy Riot har slagit en kil i det ryska samhället. Även de som upprörs av aktionerna riktade mot den ortodoxa kyrkan har börjat reagera mot maktfullkomligheten hos Putin. En förändring kräver dock att oppositionen kommer från fler håll än punkrockande feminister.
Festspelen i Bergen, som Pussy Riot ingår i, har ett stråk med politisk konst, bland annat visas Christian Lollikes Manifest 2083 och en pjäs om terrorism, Pearl of Scandinavia, i regi av Katinka Rydin Berge. Tre olika terroristscenarier på ett skepp spelas upp. Norges första muslimska justitieminister råkar ut för en nationalist, den kvinnliga justitieministern blir påtvingad en bombjacka av en muslimsk fundamentalist och slutligen hotar en kvinna att spränga skeppet i miljörörelsens namn. Välvilligt, men en smula tafatt försöker man se om förståelsen för terrorhandlingar av olika slag skiljer sig. Det lyckas inte riktigt, en diskussion om terror som metod hade varit på sin plats.
Riktigt bra teater drar mer åt det estetiska hållet, som Jon Fosses Hav, som här fått urpremiär. Det ska vara hans sista pjäs, efter 33 stycken som spelats i över 40 länder i mer än tusen uppsättningar. Rollfigurerna i Fosses pjäser har milt uttryckt svårt att kommunicera. De sex rollerna här säger inte mycket mer än att en är skeppskapten, en annan gitarrspelare medan de övriga antingen är glada att se varandra, eller också inte blir igenkända.
Vackert och enkelt skrapar Fosse under ytan på den norska självsäkerheten, låter ensamheten, döden och de stäckta drömmarna komma upp till ytan i en musikalisk, väl rytmiserad text.
Musiken har för övrigt stort utrymme under festspelen och är av högsta halt. Beställningsverket Nordisk Mässa av Sven-David Sandström med texter av Tomas Tranströmer uruppfördes av Mogens Dahls Kammarkör. Sandström fortsätter att skriva musik i den andliga traditionen, och Tranströmers texter talar gärna om hemligheter. Enkelt och suggestivt där kören kompletterades med en cellist, därtill en del snygga tricks mellan text och musik.
Den franska barockensemblen Le Concert Spirituel under Hervé Niquets ledning framförde italiensk renässansmusik med stor exakthet och närvaro. Kören är storslagen, orkestern utsökt. Möjligen får de nöja sig med en andraplats, då priset, i alla fall denna inledningshelg, togs av Paul Hilliers Theatre of Vocies, som fick Nordiska Rådets musikpris 2013. Fyra solister och en stråktrio växlade mellan mycket gammal musik, Hildegard von Bingens 1100-tal eller Guillaume de Machauts 1300-tal, och samtida musik inspirerad av det medeltida tonspråket. Till de senare hör Arvo Pärt, vars mästerverk Stabat Mater, som tycks framgrävd ur jorden, fick ett häpnadsväckande framförande.
Pussy Riots politiska konst rymmer än så länge mer moral än estetik, men då ska vi minnas att begreppen hör ihop. I Norsk Shakespeare- og Teatertidskrift uttalar sig Knut Olav Åmås, statssekreterare i det norska kulturdepartementet och flitig teaterbesökare: ”Estetik skapar etik, teatern skapar en värdereflektion jag annars inte skulle göra.” Det gäller Fosses dramatik, Pärts musik och Pussy Riots aktioner.
Och tänk om en sådan statssekreterare fanns på det svenska kulturdepartementet.
