Lösa förbindelser på konstmuseet

helskärm

Mona Petersson vill få kontakt med oss. För hur ska man annars tolka jaget i titeln på hennes utställning Jag önskar upprätta förbindelse med er? Ja, naturligtvis kan man förstå detta jag på tusen olika sätt, och naturligtvis finns det ingen självklar koppling mellan konstnärens jag och jaget i titeln.

Likväl kan jag inte släppa föreställningen om relationen mellan konstnären och betraktaren när jag går mellan vita abstrakta gipsgjutningar på ett bårhusbord(?) i metallic; en modifierad souvenirtallrik där ett kikarsikte placerats mitt i ett romantiskt landskapsmotiv; ett väggcollage där de olika delarna binds samman med små streck, som ger intrycket av någon form av spelplan.

Men möjligen har konstnären valt fel titel. Det borde ha varit, Jag önskar upprätta förbindelser med er. För kvaliteten i den här uppstår inte i hittepå-kommunikationen mellan betraktaren och konstnären. Utställningen är helt enkelt för spretig och ofokuserad för detta.

I stället är det först om vi tillsammans med konstnären uppmanas upprätta förbindelser mellan utställningens olika delar som det skapas någon form av spänning. För sett som en rebus, med en lösning som Mona Petersson själv sitter inne med, blir upplevelsen ett fiasko.

Men om jag i stället binder samman cirka 2 procent av de ord som poppar upp i skallen i mötet med verken, genom att helt enkelt rada upp dem: elektricitet, medium, rädsla, hot, ekorrhjul, bur, språklek, Öyvind Fahlström, abjekt, död, råttor, etc. Då är det lätt att betrakta utställningen som en meditation över ett genomteknologiserat samhälle, och vår möjlighet att omkoppla dess komponenter, och så blir något annat.

Just råttor spelar en central roll i ett kort videoverk som visas på en liten monitor, stående på golvet. En voiceover beskriver ett hot, som till slut tar över allt. Vissa fragment lyfts fram som text, vissa lämnas därhän. Men det märkvärdiga här är inte verkets bidrag till skräckkonstgenren, leken med det dokumentära, eller dess eventuella referenser till Marcel Proust eller Gilles Deleuze & Felix Guattaris inflytelserika råttor. Det tankekrävande är i stället att man som betraktare faktiskt lämnar verket med en märklig känsla av att råtta nog är det djur man skulle bli om man fick välja.

Fredrik Svensk