Rörigt om solidaritet och politisk handling

”En ömsesidig sak” – film och föreläsningar på Konsthall C

Med En ömsesidig sak vill Konsthall C ta sig an solidaritet som begrepp och handling. Och vad kunde vara mer angeläget? Projektet är curaterat av konsthallens chef Kim Einarsson och konstnären Petra Bauer, och har sedan 2008 kretsat kring en dialog med konstnärer, politiker och aktivister om den mer generellt formulerade frågeställningen: ”Vad är det som konstituerar politisk handling?” Nu presenteras arbetet i form av en utställning och en film, samt en parallellt löpande serie av föreläsningar och filmvisningar.

I utställningen förekommer huvudsakligen två typer av verk: de som vill skildra verkliga konflikter på ett sätt som nyheterna inte gör, och de som genom oväntade sammanställningar vill producera kritiska tankegångar hos betraktaren. Nyliga Hasselbladspristagaren Walid Raads alternativa historiskrivning kring kriget i Libanon, ställs mot Kajsa Dahlbergs vykortsdokument från Israel och Palestina, ett verk som filtrerar verkligheten genom turistens mer eller mindre frånvända blick. Ewa Einhorn och Jeuno JE Kims reklamsnuttar för nordeuropeisk vänsterliberal självgodhet, ställs mot Ylva Westerlunds socialistisk-propagandistiska serieteckningar om ”den odödliga neobiokosmonauten”. Verk som pekar på den fiktionalisering av politiken som utställningen själv är delaktig i.

Som besökare tilldelas vi rollen som flitig student: vår uppgift blir att lära oss vad vi inte redan vet, samt utveckla en kritisk distans till den kunskap vi får oss förmedlad. Utställningsrummet har också karaktären av skolsal, med ett referensbibliotek där vi kan konsultera samhällslitteratur och politisk teori, samt lyssna på Olof Palmes tal om internationell solidaritet i små hörlurar.

Och filmen? En intervjufilm som curatorerna har producerat tillsammans med filmaren Marius Dybwad Brandrud, där sju kvinnor får berätta om sitt engagemang i Israel-Palestinakonflikten. Personliga livsval ställs mot ideologiska ställningstaganden: sionist och vänster, hur funkar det? Politiskt engagemang som livsstil, hur handskas med problemet? Dessvärre har filmmakarna av oklar anledning valt att iscensätta materialet, och låtit de intervjuade kvinnorna spelas av en och samma skådespelerska. Och det blir bara fånigt. Inte så mycket på grund av hur skådespelerskan agerar, utan för att hennes närvaro i filmen framstår som helt igenom godtycklig.

Att filmen inte är ett verk i mängden, utan presenteras som det överordnade ramverk som de andra verken går i dialog med, kastar dessutom en slagskugga över hela utställningen. Jag kan inte låta bli att undra varför curatorerna inte har gjort en utställning om Palestinafrågan, i stället för att – ännu en gång – låta denna konflikt fungera som projektionsyta för allsköns politiska fantasier. En grupputställning med konstnärer från regionen? Har det gjorts i Stockholm förut?

Problemet är, lite tillspetsat, att man på Konsthall C föreställer sig relationen mellan konst och politik som något mycket märkvärdigare än den behöver vara. Man tänker sig att konsten måste överskrida sina egna bestämmelser för att få en effekt ”i verkligheten”. Men en utställning om solidaritet skulle kunna vara just en utställning om solidaritet, och intresserar man sig för Palestinafrågan är det fullt möjligt att göra en utställning på detta tema. Det finns ingen anledning att blanda ihop allt i en enda röra.

Frans Josef Petersson