När principerna sopar golvet med förnuftet
Publicerad 2014-12-15
RAF-terrorister i ny utställning
Nordeuropas favoritterrorister är på tapeten igen. Deutsches Historisches Museum har öppnat en utställning om Baader-Meinhofligan – RAF – terroristische Gewalt, alltså ”RAF – terroristiskt våld”. Den är en aning mer nyanserad än sin titel.
På ett dramaturgiskt plan hade Röda Armé-fraktionen allt man kan begära: demoniska karismatiska ledare, idealistiska ungdomar, högintelligenta välbärgade kvinnor som lämnar karriär och barn för att spränga bomber till förmån för världens fattiga.
Den gängse berättelsen har också en tydlig moral: Se och betänk hur illa det går för människor som vill bekämpa en rutten världsordning! Med andra ord – på det politiska och mänskliga planet är det hela en grå och bedrövlig historia.
När den västtyska statsapparaten slog tillbaka med full kraft protesterade den tyska vänstern och kunde stämplas som en grupp terroristsympatisörer. Människor som upprördes över en rättsstat på fallrepet avskedades från sina arbeten och dömdes till fängelse. Vilket med vettlös logik ledde till att några av dem faktiskt blev terrorister.
RAF hämtade sin inspiration från gerillarörelser i Tredje världen. Men en gerilla som inte förmår röra sig bland sitt folk som fisken i vattnet slutar oundvikligen som ett isolerat förbrytargäng med sin egen överlevnad som enda mål.
Jag är ungefär jämnårig med den andra generationen västtyska terrorister och har aldrig känt sympati med RAF. Samtidigt är det så mycket jag känner igen i gruppens förhistoria: Stenciler, högtravande språk, polisbrutalitet, provokationer och happenings. Viljan att bli ett med de som kämpade i Vietnam, Palestina, Uruguay.
Så illa det kan gå när principfasthet, offervilja och logik sopar golvet med förnuftet.
