Äckligt bra

Publicerad 2013-10-23

Cindy Shermans fantasifulla fasor på Moderna museet i Stockholm

Cindy Sherman är en av konstvärldens mest kända och uppskattade fotografer, definitivt den mest namnkunniga kvinnliga fotografen. Hon är en av få kvinnor som fått det prestigefyllda Hasselbladspriset (som är i fas med Nobelpriset i litteratur vad gäller blindheten för konst- och litterära verk skapade av människor utanför den mansfixerade geninormen).

Att hennes fotografi äntligen visas i Stockholm i stort soloformat är därför höstens mest efterlängtade konsthändelse.

Cindy Sherman har varit verksam sedan mitten av 1970-talet, hennes tidiga bilder kan sägas vara en vidareutvecklad performancekonst. Hon ställde sig själv framför kameran, klädde ut sig, agerade, skapade berättelser koncentrerade till en enda bild. Att hon var både konstnären och konstnärens modell var i sig inget ovanligt. Inom måleriet finns mängder av framför allt kvinnliga konstnärer som i brist på andra ansikten skildrade det egna och inom fotohistorien är Claude Cahun en viktig föregångare med sina masker och identitetslekar. Dock saknar Shermans konsekventa och ständigt varierade arbete motsvarighet.

För om Sherman tidigt i sin karriär, med sin serie Film stills, skapade visuella motsvarigheter till av populärkulturen frammanade fantasier och visade på identiteternas ostadighet och ständiga omförhandling, så gick hon sedan vidare och skruvade till temat genom mer och mer makabra motiv, dockor, spyor, clowner.

Den vita kuben, gallerirummet badande i ljus och ackompanjerad av svårtillgänglighetens texter, är frånvarande just nu på museet. I stället har man skapat en suggestiv, labyrintiskt struktur. En scenografi. Ett fotografiskt ödesdrama.

Abjektet, det äckel vi på ett djupare psykologiskt plan måste förneka eller göra oss av med, materialiseras i stora fotografier av mögel, spyor, matrester eller annat som knappt går att förstå eller identifiera. På Moderna museets utställning visas dessa foton i en sammanhållen svit, en hel vägg som förenar djupa färger, intressanta former och en påträngande, rent av överväldigande storlek. De blir sakrala. Förvisso blasfemiskt, men denna kompakta massverkan ger dem en ny aura. De blir lite av utställningens centrum - om nu en sönderstyckad labyrint kan ha ett sådant. De utgör en nollpunkt och bildar en övergång från självbilderna, maskeraden och dockorna, könsdelarna, proteserna. De sammanvuxna kroppsdelarna.

Men det finns också sidospår som är värda uppmärksamhet, framför allt de senaste årens mycket mjuka, humoristiska, collagelika foton som lägger sig nära sagomotiv och ibland konsthistoriska motiv.

Dock är det makabra stråket i Shermans konstnärskap vad som betonas. Utställningen har getts namnet Untitled horrors - ”utan titel” har följt genom hela Shermans karriär - vilket är adekvat för dessa fasor: de är bortom beskrivning.

Flera av katalogens författare försöker sätta ord på det ordlösa, och några lyckas väl, som Karl Ove Knausgård och Sara Stridsberg. Det är både ett tidens tecken och mycket lovvärt att Moderna museet bjuder in skönlitterära skribenter som förutsättningslöst förhåller sig till Cindy Sherman.

Att analysera bilder genom att skriva fram dem, skriva bort från dem och tillbaka, är ett hantverk som inte alltid utförs bäst av skribenter inom facket. Katalogen ger utställningen ett ännu större värde för den visar att stilistiken, konsten, blicken och uttolkningen hänger tätt samman och att kulturvärlden verkligen behöver alla sina delar. Att kommande helgs litteraturfestival, Stockholm Literature, går av stapeln just på Moderna museet är helt i linje med tänkandet kring katalogen.

Moderna museet har blivit det nya Kulturhuset. Så det är förlåtet att Cindy Sherman-utställningen görs långt efter att det hade varit djärvt.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.