Femtio år efter kuppen vibrerar ännu smärtan
Kortfilmerna i ”Video Chile 1973–2023” hade gärna fått visas längre
Publicerad 2023-08-23
Den 11 september är det 50 år sedan militärjuntan ledd av Pinochet tog makten i Chile, med benägen hjälp av CIA. En snabb och framgångsrik kupp, där vänsterns ledare inklusive protestsångaren Victor Jara alla hade mördats inom en vecka.
Kuppen i Chile orsakade 17 års stenhård diktatur (1990 avsattes Pinochet genom demokratiska val, ordnade åtalsimmunitet, drack te med Margaret Thatcher och mötte till slut sin död i stället för sitt straff, men det är en annan historia) vars konsekvenser och konflikter fortfarande lever kvar. Inte minst genom en konstitution som inte kunnat förändras sedan juntans tid, trots de stora protesterna för ett par år sedan.
Kuppen och diktaturen ledde också som bekant till en stor flyktingvåg där många chilenska familjer hamnade i Sverige – politiska flyktingar som var de första kvotflyktingarna här. Till skillnad från nu en flyktinggrupp som omgavs med någon form av stöd, solidaritetsgrupper och engagemang.
Utställningen ”Video Chile 1973–2023” som visas (alltför!) kort tid på Liljevalchs är ett kortfilmsprogram, där verk av tio filmare och konstnärer samlats för att säga något om ett enormt ämne. Många tillhör en generation som inte upplevde själva kuppen men vars föräldrar gjorde det. Denna andrageneration ger sin syn på ett trauma, som Emma Dominguez fina ”Pappa” (2023), eller Ricard Estays ”Berättelser från exilen” (2022). I båda filmerna är det pappan, han som flydde, och hans drömmar eller idéer om hans drömmar som är ämnet. En föräldrageneration som troligen längtar tillbaka. Men det som lämnats finns inte kvar – minnen och dofter, avlägset i både tid och rum. En smärta vibrerar genom båda filmerna även om de också är poetiskt vackra.
Kuppen, diktaturen, exilen och drömmen att återvända. Var hör en människa hemma? Kanske på alla platser samtidigt?
Gorki Glaser-Müller, som nyligen gjorde den omtalade dokumentären ”Children of the enemy”, deltar med ”Vattenmelonen” från 2006, en fantasifull kortkomedi om just en vattenmelon som köps för dyra pengar i ett 1970-talssverige som är både obegripligt och lite bakom. Melonen får symbolisera den chilenska diasporan och längtan till det gamla hemlandet, det som är så ointagligt långt bort.
Kortfilm är en genre som sällan hittar sin maximala plats och som har svårt att nå ut i bruset. När jag sitter på Liljevalchs rör sig människor rastlöst genom lokalen, ser någon enstaka film, går vidare. De som sitter kvar talar spanska. Men programmet är värt sin dryga timme. Filmerna, fler än de jag tar upp här, är sevärda i sig. De kunde ha presenterats tydligare, satts i kontext. Men går också utmärkt att uppleva som de är.
André Córdova Rudstedt, som tillsammans med Ricard Estay curerat programmet, deltar med sin film ”Feasting Junta”, en animerad stundom grotesk skildring av makt och frosseri. Överflödet, flabbandet. Diktaturen som rofferi, där köttet grillas, och fasorna går rakt genom duken. Årsdagen och minnet av kuppen är mer än bara en konstruktion.
