Ragnar Kjartansson – en skön kille med flyt
På danska konstarenor blir jag hatisk och felsökande – för de lyckas nästan alltid
Publicerad 2023-08-09
Efter en period av stabilt varmt väder är det typiskt nog ett slags somrigt aprilväder – omväxlande sol, regn och åska när jag tar tåget för att kolla på isländske konstnären Ragnar Kjartanssons ”Epic waste of love and understanding” på Louisiana.
En kompis säger att hon inte gillar ”sköna killar” – sorten skön kille hon menar ska inte förväxlas med andra arter av sådana. Vad hon, och jag, syftar på är någon som också kan vara en tjej; en art som återfinns inom alla konstnärliga genrer; någon vars verksamhet inte är krampaktig eller ifrågasättande av sig självt, den konstnärliga gärningen strömmar i stället fram.
De är som en genre i sig, dessa gyllene pågar, inte lika varandra i uttryck utan i just flödandet och i nästan alla genrer finns allt från kasst till genialiskt representerat. Ja, det kan vara banalt men också habilt och underbart och rinna vilt och levande från en stark källa och så är det med Kjartansson.
Kjartanssons föräldrar är skådisar och han är sonson till en känd skulptör, han föddes in i den sortens isländska kulturvärld där seende och perception riskerar att leda till skapande. Vissa får som barn aldrig höra att konst är skumt att hålla på med och när de väl hör det är det försent och de har normaliserat att gestalta tillvaron genom att göra verk av den. Kjartanssons konst, har han berättat, insisterar på att få bli till.
”Episkt slöseri med kärlek och förståelse” – verket utställningen fått sitt namn av – syns från håll när jag närmar mig Louisiana. Såklart, det är sex meter högt och står på vad jag brukar kalla Louisianas borggård – det är en skulptur som lajvar ett monument med flamma på toppen och det är en teaterkuliss; plywood målad för att se ut som sten.
Kjartansson och hans hustru sa så där om ett gräl de hade – att det var ett episkt slöseri med kärlek och förståelse, typiskt oss människor. Kjartansson laborerar med vad som kan verka billigt, på gränsen till kitsch, men som beskriver något inom oss lika djupt och mörkt som Marianergraven: vår tragiska personlighet, världen hade kunnat vara ett paradis men nu är vi som vi är.
Om ni visste vilket motstånd jag har så fort jag ska kolla på en utställning på en av de stora danska konstarenorna. Avskyvärt kritisk, tänker jag att jag ska vara, hatisk rentav, felsökande. Varför? Jo, devot konstkritik är tråkig att både skriva och läsa men danskarna gör det jävla svårt för en.
När danskar ställer ut världens bästa konstnärer, i världens vackraste lokaler, med världens bästa kuratorer som har världens bästa team och jättemycket pengar till sitt förfogande – då blir det bra. Danskar har en naturlighet med konst och kultur som svenskar inte har; som om de verkligen gillar det, konst i Sverige är mer på nåder.
Efter ”The visitors” är det kört, danskarna vann och resten av utställningen ser jag vidöppen
Nå, övertyga mig om du nu är så bra! tänker jag till utställningen, tar fel dörr in från Louisianas trädgård och kommer in i mitten av det hela: rätt in i verket ”The end” som är 144 porträtt Kjartansson målat av en kompis i samband med Venedigbiennalen 2009. Kompisen är en ung man iklädd endast ett par Speedo-badbyxor, han spelar skivor, röker, hänger i en bar. ”The end” tolkade jag alltid som kritik mot de bankmänniskor som 2008 satte Island i konkurs, som ett inlägg i den eviga debatten om ”tärande humanister” – detta är en hommage till bohemen, världen är mer betjänt av en slacker i Speedos än bank-alfahannar.
Jag gillar ”The end” men är i felsökar-mode. Louisiana har tapetserat med de 144 porträtten – lite som en mamma som sätter upp barnets ALLA teckningar, tänker jag, och kollar vidare på ”Jag och min mor”: videokonst där Kjartansson vart femte år (med början 2000) filmat när hans mamma spottar på honom. Meta-slapstick, kan man kalla det, och två damer jämte mig skrattar som bara den.
Är Kjartansson ändå inte lite väl lätt på foten, för skön kille, populist, ett litet luder rentav? försöker jag medan verket ”Mercy” där Kjartansson sjunger ”Why can’t i stop hurting you” hörs på loop i rummet.
Men så ligger ”The visitors” i bakhåll för mig. Titeln är från ABBA:s skilsmässoalbum, med samma namn, verket är nio olika musiker med sina olika instrument i olika rum på det löjligt vackra godset Rokeby i USA. Musikerna ser inte varandra utan har kontakt via hörselsnäckor men alla nio kanaler är filmade samtidigt, i en tagning, och musiken är en låt där texten är poesi av Kjartanssons ex, poeten Ásdís Sif Gunnarsdóttir.
Kjartansson har sagt i en intervju att han, under sin konstutbildning, blivit sexuellt upphetsad av undervisningen om rokokon. ”The visitors” är inte rokoko men det är maxad skönhet som påminner om ansatsen i sådan och Louisiana visar verket perfekt, mörka gångar in i mörkt rum och man är omgiven av musiken. Märkligt nog är jag ensam i rummet och kommer in just när musik och röster når sitt crescendo: ”There are stars exploding around you and there’s nothing you can do” sjungs mer intensivt för varje gång tills högsta tonstyrka är nådd och det falnar tills orden nästan viskas fram.
”The visitors” träffar mig som ett spjut i bröstet, det är sårbart och heligt, det är sorg och katharsis och jag inser att det är första gången på åtta år som jag är på Louisiana på uppdrag. Tidigare var jag ofta här. Då, för åtta år sedan tog jag en bild på mig själv i en spegel på en av Louisianas toaletter. Jag var glad, livet höll äntligen på att bli lite enklare men tyvärr exploderade stjärnor omkring mig och det fanns inget jag kunde göra, snart skulle allt kollapsa av anledningar som redan fanns men doldes för mig.
Efter ”The visitors” är det kört, danskarna vann och resten av utställningen ser jag vidöppen. Kjartansson arbetar med skala, repetition, mönster; han arbetar med att ordna en oordnad värld så man får syn på den men utan att något går förlorat från originalvärlden.
Louisiana har kvällsöppet och när jag lämnar vid niotiden har det klarnat upp, ljuset är vitt och skört. På hemvägen blir jag fast i Skånetrafiken i timmar och får tillfälle att tänka: Vad var så bra? Samma som alltid, vad Schopenhauer definierade som det estetiska momentet; en liten bit av Nirvana, en stunds befrielse från egot och kontakt med alltet.
