Hemslöjd som motståndshandling

Svenska Hemslöjdsföreningarnas riksförbund firar hundraårsjubileum

När jag var barn anlände varje jul ett stort postpaket från mormor i Jämtland. Förutom julklappar var det fullt av strumpor från strumpfabriken där hon arbetade. De maskintillverkade gåvorna var uppskattade, värre var det med alla de mjuka paketen som innehöll något hemstickat. Mormor stickade maniskt i grälla färger med billigt akrylgarn efter osedvanligt fula mönsterförlagor. Jag tror hon höll en ångest stången genom att ständigt ha något för händerna, att hennes alster inte kom till användning var ett mindre bekymmer.

När nu Svenska Hemslöjdsföreningarnas riksförbund firar hundraårsjubileum med utställningar på bland annat Liljevalchs och Waldemarsudde, tänker jag på mormor och hennes sticknarkomani, hur långt hennes handarbetande låg från de ideal som Svensk Hemslöjd stått för genom tiderna: äkta material och traditionella mönster med ortsanknytning till olika landskap i Sverige, exklusiva hantverksprodukter smakfullt exponerade i butiker som för tankarna till Svenskt Tenn. Idealen om en vackrare vardag för folket som främst blev en angelägenhet för de burgna och upplysta.

På senare år, när handarbetande blivit alltmer populärt igen, verkar det som om förbundet uppdaterat sig och fått en friare syn på sitt förmedlingsuppdrag. I dag tycks det handla mer om att uppmuntra den enskildes lust att skapa något med de egna händerna. Man vill göra upp med det tillbakablickande och ortsanknutna för att i stället rikta in sig på slöjd som ett globalt, klimatsmart alternativ för framtiden. Man talar också om slöjd som en motståndshandling i ett alltmer kommersialiserat och fartblint samhälle.

Det kollektiva verket Ser du löven för alla träd?, initierat av landets hemslöjdskonsulenter, är skapat av tvåtusen entusiaster som var och en fått utforma ett löv utifrån en trästomme. Tillsammans skapar löven en skog som fyller några av Liljevalchs salar. Det är en mäktig manifestation där proffs och amatörer tillsammans hyllar handens arbete. De flesta av de medverkande har tagit fasta på att visa upp olika tekniker. Här återfinns virkning, stickning, tovning, vävning, makramé, nålbindning, brodyr, korgflätning, knyppling, batik, origami, blyglas, läderslöjd, lapptäcke, korgflätning med mera i en salig blandning. Från det gräsliga till det sublima, från valhänt till proffsigt genomfört.

De övriga salarna är proffsens arena. Här visar mästerslöjdare från hela landet upp sina alster under olika teman som betonar slöjden som en ekologiskt hållbar och innovativ framtidsbransch. Det blir lite krystat när traditionen till varje pris måste nytolkas, när gamla tekniker inte får finnas i egen rätt. Men mångfalden och kunnandet är imponerande.

Själv fastnar jag i hörnan med samisk slöjd, där jag finner ett mer avspänt förhållande till traditionen. Med små justeringar och uppdateringar bearbetas materialet enligt uråldrig kunskap. Gamla mönster ingår varsam förening med modernare formgivning. Det handlar om att bevara delar av en nomadisk kultur som en gång levde i samklang med naturen, som var ekologisk innan ordet ekologi ens fanns.

På Waldemarsudde hyllas hemslöjdsföreningens grundare. När Lilli Zickerman startade den första Föreningen för Svensk Hemslöjd med prins Eugens beskydd 1899 var tanken inte bara att rädda en folkkultur som var på väg att försvinna med industrialiseringen, utan också om att ge välbehövliga inkomster åt skickliga hantverkare, särskilt kvinnor. Men det hela var styrt med fast hand, såväl material som av formgivare förädlade orttypiska mönster distribuerades ut till folket i stugorna, som sedan levererade högkvalitativa varor till den välbärgade kundkretsen i huvudstaden. Det handlade alltså mer om utveckling av helt nya produkter än om bevarandet av det som spontant skapades av allmogen. Hemslöjdens utveckling var en del av den nationalromantiska konstruktionen av det äktsvenska.

Till Lilli Zickermans insatser hör inventeringen av svenska folkliga textilier. Under mer än tjugo år reste hon runt i landet och fotograferade hela 24 231 textilier, som kolorerades med akvarellfärg efter originalen. En bråkdel av denna mönsterskatt visas på Waldemarsudde, det hade gott fått vara mer. Det är lätt att förstå den entusiasm dessa bilder väckte hos textilkonstnärer som Märta Måås-Fjetterström, Märtha Gahn och Elsa

Gullberg som alla arbetade med att utveckla mönster för Svensk Hemslöjd. Här finns ofta en geometrisk klarhet som närmast för tankarna till ett modernistiskt formspråk.

Utställningen visar även samtida textilkonst, vilket känns som ett stickspår då det inte handlar om bruksvaror utan om ren bildkonst. Jag hade hellre sett fler exempel på vad butikerna saluförde under Svensk Hemslöjds historia, om de produkter som utvecklades ur de gamla mönstren och teknikerna.

Camilla Hammarström