Det hotfulla Yayoi Kusamas kompass

Tate Modern i London ställer ut verk av Japans grand old lady

”Om det inte vore för konsten hade jag tagit livet av mig för länge sen”, hävdar Yayoi Kusama i sin självbiografi. Tusentals prickar på målningar, hav av sydda utväxter, nakenperformances, hisnande spegelinstallationer och skönlitterärt skrivande har hjälpt henne att överleva. Trots bräckligheten, eller rättare sagt på grund av den, är Kusama en maniskt produktiv konstnär. När Tate Modern i London öppnar en retrospektiv av Japans grand old lady finns decennier av slit och poesi att ösa ur. 

Yayoi Kusama är inte lika ihågkommen som Andy Warhol, Claes Oldenburg eller Donald Judd, men hon ställde ut med dem och jämfördes på lika villkor. Ändå faller Kusama i skugga. Är det för att hon är kvinna, av asiatiskt ursprung eller psykiskt sjuk? Sedan slutet av 70-talet är hon frivilligt inskriven på en psykiatrisk klinik i Tokyo, och från ateljén i sjukhusets närhet driver hon sitt evigt blomstrande företag. Kusamas starkaste kort är dock de vilt originella projekt hon iscensatte i New York på 50- och 60-talet.

När Kusama flyr det traditionsbundna Japan och etablerar sig i New York i slutet av 50-talet är pengabristen kännbar. Tillsammans med Donald Judd stjäl hon material från byggarbetsplatser för att göra skulpturer. Genombrottet kommer 1959 när Infinity Net-målningarna visas. Vita jättedukar översållade av små svarta punkter i ändlöst böljande mönster. Den aktuella utställningen på Tate ägnar med rätta en hel sal åt dessa meditativt utsökta och på samma gång kliande besatta målningar.

helskärm

Kusamas nästa hit blir serien av Accumulation sculptures. Hon syr penisliknande utväxter som täcker alla ytor med ett tjockt, kryllande lager. Vackert som undervattensvärldar och äckligt som eksem. Kusama: ”Folk tror ofta att jag är galen i sex (…) men det är tvärtom – jag gör de här objekten eftersom de skrämmer vettet ur mig.” Kort efter att Kusamas sydda installationer presenterats gör Claes Oldenburg sina mjuka skulpturer. Ska man tro Kusama kom Oldenburgs hustru fram till henne och viskade: ”Yayoi, förlåt oss!”

I varje fall föregrep Kusama Andy Warhols kotapet med tre år. Kusamas installation från 1963 heter Aggregation: One Thousand Boats Show och visas på Tate. En roddbåt övervuxen av penisar och bilder på densamma som tapetserar väggarna. Det är fortfarande häftigt, men inte lika effektfullt som när snopparna var nysydda och konstnären själv poserade naken vid båten.

Att slänga sig rakt in i det som känns hotfullt verkar ha varit Kusamas kompass. Ett till steg in i sexualiteten var de nakenperformances hon arrangerade i slutet av 60-talet. Hippierörelsens unga och vackra klädde av sig offentligt, målade prickar på varandra, brände kläder och flaggor och deltog i orgier. På Tate visas svartvita fotografier och en performancefilm där jagupplösningen i stället för sexet står i centrum. För den närmast asexuella Kusama var den utlevande livsstilen nyckeln till fred och jämlikhet. Kusama förespråkade också ett mer vågat mode, hon designade partyklänningar med hål i och en gemensam bröllopsdress till ett gaypar.

Tyvärr återskapas inte känslan av allt detta fria och gränslösa på Tate. Utställningen har snarare ett eftertänksamt fokus som kulminerar i den förtrollande spegellabyrinten Infinity Mirrored Room – Filled with the Brilliance of Life. Bland mörka speglar och en myriad lysande LED-prickar får besökaren en föraning om hur vackert det vore att träda ur sig själv och uppgå i stjärnnatten. För oavsett utgångspunkt handlar Kusamas projekt om en och samma sak: att bryta ner våra invanda gränser och låta sig svepas med i en malström av liv.

Magdalena Dziurlikowska