Avstånd & likgiltighet
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-05
"Det är fint, men tämligen uttömt, och tvingar knappast någon att tänka"
Titeln Från ett visst avstånd sätter tonen på Rivane Neuenschwanders stora seperatutställning på Malmö Konsthall. Det handlar om människans avstånd till sin omvärld, ett komplex som traditionellt sätt är det som varit avgörande för vem som är civiliserad och för vem som är primitiv.
Rädslan för och lockelsen i att tappa avståndet tillhör sannolikt modernitetens mest dominerande nojor, och har utförligt behandlats av mängder av författare från Charles Baudelaire till Paul Virilio.
Man skulle till och med kunna betrakta hela konsthistorien, från geniets uppkomst och framåt, som en rad försök att upprätta nya avstånd till den värld som hela tiden undergräver föreställningen om ett universellt perspektiv.
Men vad är det då för avstånd som Rivane Neuenschwander upprättar, och till vad? Samtliga verk i utställningen skapar ett avstånd till människans grandiosa försök att bestämma och kontrollera den föränderliga natur som hon också tillhör. Ett typiskt exempel på detta är hur Neuenschwander iscensatt en kopia av konsthallens takläcka, och låter vatten droppa ner från taket. Utställningen är full av liknande illustrativa verk, men här finns också många arbeten som kräver publikens lekhumör för att fungera.
Till de senare hör bland annat Alarm Floor, ett sviktande trädgolv som också fungerar som både piano och analogt alarmsystem. Varje planka skapar ett specifikt ljud när man vandrar över golvet, och man antas antagligen öka sin sinnliga förmåga att uppleva golv i allmänhet som potentiella musikinstrument.
Det blir lite som att vara på ett tekniskt museum, med en uppenbar pedagogisk ambition att skärpa betraktarens sinnen och samtidigt uppmana till att genom lek ge världen ny mening. Men genom att bryta upp dessa så kallade interaktiva verk, med mer statiska bilder, så finns här ingen lättkategoriserad etisk position i synen på betraktarens funktion och deltagande.
I de mer statiska och illustrativa verken handlar det om naturens förmåga att göra motstånd. I videon Sunday möter vi en närstudie av en papegoja som knaprar på frön, med skiljetecken på, totalt likgiltig inför deras betydelse. I bakgrunden hörs radiokommentarer från förra fotbolls-VM. Samma likgiltighet inför människans språk skildras i en video med myror som bär på små blänkande lappar iscensatta av konstnären. Det är fint, men tämligen uttömt, och tvingar knappast någon att tänka.
Jag har svårt att utvinna något intresseväckande ur Neuenschwanders försök att förskjuta perspektiv och avstånd till världen. Kanske beror det på att hennes interaktiva verk liksom kräver av mig att leka och reflektera, ett krav som i detta sammanhang helt enkelt inte gör mig sugen på att alls vara med. I stället finner jag mig själv mest stå och glo med tom blick på en publik som allt mer framstår som konstkreatur på konsthallsbete.
En obehaglig känsla av likgiltighet infinner sig, på ett visst avstånd.
Fredrik Svensk
