Estetik för redan frälsta
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-16
Fredrik Svensk känner
igen Ohlson Wallins perspektiv
Så var det dags för Världskulturmuseet i Göteborg att visa Elisabeth Ohlson Wallins debattlystna fotokonst. Utgångspunkten är som väntat religion, sexualitet och makt.
Denna gång har Ohlson Wallin koncentrerat sig på HBTQ-liv i dagens Jerusalem, den stad som kanske mest förknippas med samtliga tre abrahamitiska religioner.
Ingen har anledning att ifrågasätta den enorma betydelse judendomen, kristendomen och islam har haft för att tvinga fram och reglera sexuella identiteter. Än i dag lämpar de sig också utmärkt om man vill ha stöd för sin egen heterosexism, i alla former av missionsarbete. Detta vet vi och detta bekräftas av Ohlson Wallin. Men hur gör hon det då?
I ett mörkt och ett ljust rum visar hon stora, ofta porträttartade kompositioner som leker med gränsen mellan det iscensatta, det photoshoppade och snapshots på ett tämligen oregelbundet sätt. Judisk-kristna och muslimska hattexter från Bibeln och Koranen riktade mot ”fel” sexuella praktiker syns i bilderna. Miljöerna tycks hämtade dels från en mytologisk bildvärld och från platser för religiösa ritualer i dagens Jerusalem.
Men det är svårt att fatta vilken ny estetisk effekt Ohlson Wallin försöker framkalla med dessa dualistiska textbilder, och hur den ska förstås med utgångspunkt från en till synes alltför enkelspårig men helt sympatisk intention. Kanske handlar det om att påvisa hur förtryckets mekanismer och begärets praktiker genomsyrar både fantasi och verklighet. Kanske handlar det om att skapa mer än ett slags samband mellan flera former av religöst impregnerade fiktioner.
Men ärligt talat, kompositionerna pockar mest på igenkänning, både i de klichébilder som direkt överskrider heteronormen, och i de bilder som manifesterar en självklar stolthet. Dessvärre ger de knappast några nya perspektiv, än mindre komplicerar de några gamla. Det arbetet får man göra själv.
Ohlson Wallin förefaller såtillvida fastlåst vid igenkänningens estetik. Därmed använder hon sin yttrandefrihet till att förstärka ett normseende som gör utställningen lätt att stigmatisera som ett praktexempel på politiskt korrekthet och konstnärlig trötthet. En sådan reflexreaktion kommer så fort någon tycks göra anspråk på att ställa de rätta frågorna, på rätt sätt, med rätt syfte och rätt mål, utan någon som helst ironisk distans. Men så lätt kommer man faktiskt inte undan, även om jag uppenbarligen inte delar konstnärens humor, om den än finns.
För i bästa fall tror jag faktiskt att utställningen kan fungera som ett undervisningsmaterial för en livsviktig diskussion. Men för detta krävs också en omfattande kritisk analys, av allt i från heterostaden Göteborg, Världskulturmuseets syfte och funktion i relation till institutionaliserad religion, till nervositeten som de tre vakterna i de två små utställningsrummen utstrålade.
Fredrik Svensk
