Flytande gräns mellan natur och kultur
Publicerad 2014-03-07
Verk som balanserar på den otydliga linjen visas i Marabouparken
Om kulturen som göms i naturen, eller om det omöjliga i att förhålla sig till det ”naturliga”, handlar två utställningar som visas samtidigt på Marabouparken. Malmö konstmuseum gör en utflykt norröver med delar av sina samlingar och Katja Aglert visar tre pågående projekt som alla anknyter till naturen, till människans idéer om naturlighet versus hennes försök till ingrepp i densamma.
Som med de flesta utställningar av den här typen blir resultatet en sorts exempelsamling som belyser temat från vitt skilda håll. Om en ny helhet uppstår skulle den kunna sammanfattas som en sorts blindhet, eller den mänskliga förmågan att väja för obehagligheter – en förmåga vi i allra högsta grad använder i förhållande till den natur och de djur vi tycker oss överlägsna. Men också inför annat som betecknas som ”främmande”.
Tydligast blir detta i Kajsa Dahlbergs verk Någon oro förmärks inte, alla äro glada och vänliga. Montrar med en stor mängd (sägs vara cirka 700) vykort postade från Palestina, senare Israel, mellan åren 1910 och 1999. De korta texterna är uppfyllda av turistens häpnad, njutningar, främlingskap och matvanor. Inga konflikter eller ledsamheter. Naturligtvis, vem diskuterar politik i vykortsform? Men konstverkets massverkan får dels alla dessa helt oskyldiga turister att tillsammans skapa en röst om bortträngning, blindhet, naivitet – dels kastas denna kollektiva inställning tillbaka på betraktaren. Vem är jag som tror att jag ser och förmedlar så mycket mer än dem?
Flera verk på utställningen balanserar mer otvetydigt på den oklara gränsen mellan natur och kultur. Till exempel Lars-Andreas Tovey Jensens fina The Radiant City, där fågelkvitter och grönska utmärker det (ur fågelperspektiv!) filmade Pripjat, som måste vara den mest övergivna av alla före detta befolkade, moderna, platser.
Det är också där Katja Aglerts utställning befinner sig. I tre pågående projekt arbetar hon både med våra projektioner på ”det naturliga” och en sorts konstskapandets historia. Utställningen presenteras som en sorts mellanting mellan färdigt och projekt i vardande, vilket är både sympatiskt och spännande. Det betyder att On Invasive Ground i sin flytande form manifesterar den flytande gränsen mellan kulturen och naturen.
