Vill skildra det normala tillståndet

Frans Josef Petersson har tagit del av en kritisk realists konstverk

Gardar Eide Einarsson framhålls ofta som en av Norges främsta konstnärer. Tillsammans med Matias Faldbakken, Børre Sæthre, men också den något tidigare Bjarne Melgaard, tillhör han en generation 90-talskonstnärer som gör en estetiskt driven konst som inte väjer för tillvarons mörka sidor. En självupptagen machokonst, enligt vissa. Men också en konst som i sina bästa stunder navigerar mellan de ytterligheter som haft ett så kvävande inflytande över konstlivet det senaste decenniet: å ena sidan en estetiskt och politiskt irrelevant gallerikonst och å andra sidan en uppbygglig och välanpassad projektkonst.

Hos Einarsson finns hur som helst ingen motsättning mellan engagemang i form och samhälle. Utställningens titel, Power has a Fragrance, antyder vad det handlar om: maktens förmåga att producera ett estetiskt förhållningssätt till världen. Om detta sätt att regera slår emot oss som en doft, är det, så lyder budskapet, meningslöst att göra motstånd genom att bekämpa stanken med positivt tänkande. Einarsson är varken propagandist eller romantiker, utan en kritisk realist som skildrar vår tids normalisering av våld och paranoia.

Utställningen har formen av en fragmentarisk scenografi av olika objekt och bilder. Flera verk står lutade mot väggarna som om de fortfarande väntar på att hängas upp. Allt är utfört i svart/vitt och konstruerat på ungefär samma sätt: genom bearbetning av ett befintligt material från mer eller mindre obskyra sidor på internet. Det är, som det brukar heta, konst som ”vem som helst kan göra”. Och som vem som helst kan läsa av. Samtidigt är frågan hur många besökare som är införstådda med symboliken i de ryska fängelsetatueringar som uppträder i flera av Einarssons målningar. Och hur många kan identifiera Hate Monger som ett porträtt av Fantastic Fours ärkefiende från sent 60-tal, vars främsta vapen var en strålpistol som förstärkte offrens känslor av rädsla och hat och som bakom masken visade sig vara en klonad version av Adolf Hitler?

Poängen är att de enskilda verkens konnotationer är av underordnad betydelse. Einarssons arbete är inte hermeneutiskt utan didaktiskt: han placerar sig i jämnhöjd med betraktaren, inte genom att undervisa i trivialt vetande, utan genom att på ett närmast övertydligt sätt visa upp en egalitär metod. All information är sökbar och alla estetiska operationer är allmängods. En slags verifierbarhet som också bidrar till utställningens trovärdighet. Men får inte Einarssons världsbild därmed något rätt endimensionellt över sig?

Ta ett verk som Zeitgeist (Compound Security Systems), en så kallad anti-loitering device som använder infraljud för att repellera tonåringar och andra asociala element och som på senare år blivit allt vanligare i vissa delar av världen. I utställningen hänger den på väggen som ett stumt objekt, ohörbart för de besökare som inte är tillräckligt unga för att uppfatta dess lågfrekventa ljudvågor. Ett objekt som utan problem låter sig inordnas i Einarssons fresk över kontrollsamhället, men som också på ett inställsamt sätt bekräftar besökarens världsbild: lika tryggt som vi kan förfasa oss över den repressiva samhällsutvecklingen efter 9/11, kan vi här lägga pannan i djupa veck över en sällan ifrågasatt historieskrivning där minimalism följs av konceptkonst och vidare mot en allt snävare institutionskritisk samtidskonst.

Vad som saknas i utställningen är en ambition att destabilisera en förväntad läsning eller öppna för andra sätt att se på världen. Det konsensuella ligger inte i bejakandet av ett politiskt synsätt, utan i tendensen att reproducera ett okontroversiellt sätt att föreställa sig tillvarons möjligheter och begränsningar.

Frans Josef Petersson