Välkomponerat frossande i kroppar

Ulrika Stahre

Barockt på Kulturhuset en lyckad satsning

Nationalmuseum har ett par år av vaga­bonderande framför sig medan deras byggnad renoveras och den nyligen öppnade utställningen Barockt på Kulturhuset är den solklart mest lyckade satsningen hittills.

Verk från de egna samlingarna möter nutida konst i en samcurering som kunde blivit illustrativ och lite övertydlig men överlever tack vare så väl valda verk. Barocken är varken entydigt en stil eller en epok, den är snarare en attityd vars uttryck var dominerande under 1600- och tidigt 1700-tal: överdrivna gester, frosseri, fascination för döden och det gränsupplösta, för religiositet gränsande till mystik och orgiastisk utlevelse. Allt detta låter ju spännande för vår tid men det barocka parade sig också med motreformationen, krigs- och våldsromantiken och ett sanslöst klassförtryck.

För vår tid är ”det barocka” mest ­synonymt med överdrifter och njutningar. Minimalismens och den strama designens motpol, andlighetens revansch på logiken. Det är här utställningen väljer en annan väg. Visst finns de samtida verken som fokuserar på antingen stilpastischer, som Pierre Gonnords fotografiska porträtt - tunga av svärta - eller på de barocka kropparnas voluminösa uttryck, som John Coplans serie svartvita självporträtt av den egna, åldrande kroppen. Verk som dessa bidrar till att slipa seendet, förtydliga både samtidens och barockens konst.

Men än mer slipas blicken av en inledande introduktion till barockens sammanhang, där dess vita ­europeiska perspektiv och koloniala expansion tydliggörs. Det möts med bland annat Makode Lindes Hope, en förstorad och i tid och rum flyttad pastisch på flygets små plastade säkerhetsinfokort (här gäller det slavskeppets risker) och Isaac Juliens The Leopard. Hans film är en nästan bedrägligt poetisk kommentar till båtflyktingarnas öde och det stängda europeiska fortets öppna rasism.

Barockt är en välkomponerad utställning - även om jag får erkänna mig lite störd av den dramatiserande dunkla ljussättningen som övertydligt förstärker barockens idéer om livet som en teater, världen som scenografi - vars början och slut är högintressant. Från den koloniala blickens nutida svar, via kropparna, porträtten, vanitas och andra stilleben, in till det innersta rummets religiösa bilder möts betraktaren av intelligenta val.

Det är tiden som pressas samman, historien som blir angelägen och samtida. Utställningens väg från det världsliga till andligheten är kanske tänkt som fördjupning, som en vandring bort från ytligheten. Eller en promenad till hjärtat av barocken, som i så hög grad var just den religiösa inlevelsen. Den katolska kyrkans segertåg får här både sin lekfulla motsvarighet i Pierre et Gilles och sin ångestfyllda i Berlinde de Bruyckeres skulptur Romeu.

Här finns den inte alls upplyfta döden, här finns den kropp som genom konsthistorien väckt begär och dödsinsikt samtidigt. Mer barock än så här kan det inte bli.