Invasion i kyrkan

Uppdaterad 2011-11-29 | Publicerad 2011-11-25

Ulrika Stahre ser en spelutställning i Köpenhamn

I filmen "Serious Games III: Immersion" av Harun Farocki bearbetar amerikanska soldater sina krigstrauman med spel.

När ett före detta kyrkorum fylls av datorspelandets olika aspekter – i för det mesta interaktiv spelform – händer en hel del. Space Invaders kallas den pågående utställningen på Kunsthallen Nikolaj, det vill säga både namnet på ett av urspelen från sent 1900-tal (tillsammans med Pac-Man och Pong) och syftande på den ”rumsinvasion” som utgörs av alla spel. De tar plats i det sociala och mentala rummet och de skapar i sig egna världar och rum, allt från enklare till avancerade illusoriska verkligheter.

Utställningen säger sig vilja diskutera dessa rum och här finns flera verk som tydliggör datorspelens fantasivärldar, som Bill Violas långsamma betraktelse The Night Journey, och andra som bygger nya analoga rum ut från spelens, som Marieke Verbiesens Pole Position, en tredimensionell kommentar till ett klassiskt bilspel.

Bill Viola kan vara den som bäst passar i kyrkorummet, med sitt försök att nå någon form av andlighet med hjälp av en blurrig svartvit miljö, fri att styras runt i. Verket är så apart i sin uppenbara frånvaro av tydligt mål att hela idén med ”spel” förändras. Spelandets mål blir rörelsen i rummet – här finns en fin parallell till gruppen Ludic Societys verk Ready Played, där ett gäng parcourande ungar filmats och pixlats och förvandlats till spelfigurer. Omöjliga att styra, och lika mycket mellan verklighetsnivåer som mellan de olika nivåerna i staden.

Den analoga verkligheten blir, i det religiösa rummet såväl som i Space Invaders, endast en av flera möjliga och närmar sig helt klart en allvarsam lek, som i Cao Eis film Cosplayers där ett gäng tar med sig spelet ut i staden och skapar ett oöverskådligt rollspel, eller, mer utflippat, Guillaume Reymonds Game Over – liveversioner av klassiska spel som Tetris.

Rummet är det ena spåret i Space Invaders. Det andra är ofrånkomligen individen, som enskild spelare/betraktare, identitetsbytare. Spelets motor är kontroll, över en figur man väljer att identifiera sig med och kan styra.

I Harun Farockis film om hur USA:s armé använder dataspel för att bearbeta krigstrauman blir det total rundgång. Skjutspelets realistiska miljöer skildrar nu Bagdad, soldaterna berättar fram spelets händelser och återupplever krigshändelser. Det är jaget som är berättelsens enda och absoluta centrum. Ett jag som tycks transcendera, bli någon annan för att bli sig själv.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.