Fönster mot undergången
Publicerad 2013-09-12
Sonja Nilssons illusioner överraskar
Genom sitt konstnärskap har Sonja Nilsson konsekvent arbetat med illusioner, överraskande vändningar och identitetsfrågor. Det senare oftast på ett symboliskt och delvis psykologiskt vis snarare än politiskt. Minnesvärd är till exempel installationen på Natalia Goldin 2008, där betraktaren fick tjuvtitta på ett schackspel vars promovering (bonde till dam) stördes av ingen mindre än Döden.
Det nya verket, som tar hela Färgfabrikens stora katedrallika sal i besittning, är en mörk labyrint med fem scener (plus en som kan räknas mer som en ljud- och ljusscen), synliga genom små fönster. Tillsammans skapar de en historia om fest och förväntningar, lust och integritet, övergrepp, bestraffning, våld. Scenerna är en sorts tableaux vivants, där rörliga bilder projiceras i en byggd miljö - ett hem, en krog, ett kök, ett sovrum - på ett sätt som väl närmast kan beskrivas som hologramliknande.
Effekten blir spöklikt overklig. Vi som ser på tvingas förhålla oss till vårt (tjuv)tittande, vi blir voyeurer som trängs framför scenerna och sträcker på halsarna för att få en skymt av detta undflyende. En första scen med två festsugna, glada, kvinnor. En följande med en grupp lite mer förfriskade män på krogen. Sjuttiotal, Donna Summer, drinkar, öl. Konversationer och rörliga bilder som liksom fransas i kanten. Som löses upp, antingen visuellt eller genom att innehålla så många underförstådda betydelser.
Dramatikens väg nedåt mot undergången betyder också ett tydliggörande av transfobin. I en svunnen tid, så som musik och kläder till en början antyder, och i en nutid, definierad av oss som betraktare. Kvinnorna är inte biologiska kvinnor vilket både då och nu är ett tillstånd som tycks framkalla en härva av rädsla, förakt, skamkänslor och aggressioner. Gränserna mellan könen får alla andra murar att framstå som små gärdsgårdar. Från Cornelis Vreeswijks våldsamhet, omformad till Balladen om hurusom Don Quijote gick på en blåsning, till höhöandet som mötte Chelsea Mannings uttalande om sin identitet som kvinna.
På Färgfabriken får frågor om identiteterna en övertygande form. Betraktarens relativa utsatthet, den monumentala installationen vars visualitet är så kluven mellan det sköra och det auktoritära. Sonja Nilssons utställning borde betyda konsthallens återkomst som en intressant plats för samtidskonsten. Det är efterlängtat.
